– Jag hade egentligen inte tänkt på så mycket annat än musik till jag var 30-32 år, och kände ett sug efter att göra något annat. Och så blir det väldigt mycket fokus på dig själv tyvärr. Du blåser, du tänker på dina rör och på hur det känns… det var ganska skönt att slippa det.

Dominerade i svensk jazz

På 1990-talet var Per ”Texas” Johansson dominerande i svensk jazz. Med saxofon som huvudinstrument gjorde han flera hyllade skivor och liveframträdanden. Men i milleniets slutskede, 1999, lämnar han plötsligt vardagen som musiker. 

– Jag hade släppt fyra skivor i ganska tätt följd, och så gick jag till Röda korsets sjuksköterskeutbildning. Som ett experiment. Jag provade lite trevande, och så kom jag in i det mer och mer, och sen blev det ju mitt jobb under många år att vara sjuksköterska, narkossköterska.

Svårt att ersätta musiken

Men med åren och distansen till musiken kom lusten och längtan tillbaks. ”De långa rulltrapporna i Flemingsberg”, är en plats Texas dagligen passerade på väg till jobbet som narkossköterska på Huddinge sjukhus. Och det är även titeln på hans första skiva på 16 år, som han spelat in med Mattias Ståhl på vibrafon, Konrad Agnas på trummor och med gästspel av Johan Lindström på steel guitar.

– Jag kände väldigt starkt att jag kan inte vara utan det här, den delen av mitt liv. Något som växte sig starkt, var också hur viktigt kultur och musik är för människor, och hur betydelsefullt det är i samhället. Det var rätt skönt att få tillbaks den tron. Musiken fyller en funktion i våra liv som är svår att ersätta med något annat.