”Holländaren”, historien om en sjöman vars förbannelse endast kan brytas om han träffar en trofast kvinna, blev Richard Wagners stora genombrott 1843.

Nu sätts den dramatiska föreställningen upp på Opera på Skäret, som för första gången tar sig an det dödliga triangeldramat som utspelar sig på Norges kust. Camilla Lundberg besökte festivalen utanför Kopparberg, som pågår fram till den 28 augusti.

Hur låter det i det gamla virkesmagasinet på Skäret?

– Det låter alldeles fantastiskt. Men det är inte bara en akustik i toppklass, utan Skäret är överlag en enastående lokal och plats för opera – särskilt opera med breda penseldrag; opera med stort O.

–Hit kommer man inte för avancerad musikdramatik och nytänkande regi – därvidlag är det inget finlir. Men musikaliskt är det så, med Svenska Kammarorkestern i diket och handplockade internationella sångare.

De har ju mest gjort kända italienska operor, men nu är det Wagner för första gången?

– Ja, det är konstigt att det tagit tio år för den högljudde tysken att ta plats på Skäret. För stället är som gjort för Wagner, och han har ju sin garanterade publik här i Sverige. ”Flygande holländaren” är en utmärkt genombrottsopera i sammanhanget, om än inte i någon epokgörande inscenering.

– Men med stiliga havsprojektioner, en jättebra kör från Örebro och en riktigt tysk dirigent, Michael Balke, kommer man långt. Och på premiärkvällen en sensationellt bra norsk sopran, Elisabeth Teige, i den svåra huvudrollen.

Och själva Holländaren?

– Det intressanta i sammanhanget är att han som hjälte är baryton, till och med baryton av det basiga slaget – här på premiären en amerikan med svärta i rösten. Men han är en urtypisk Wagnerhjälte, en man med svår existentiell ångest som kräver villkorslös kärlek och absolut trohet. Närmast en jihadist.

– Men här på Skäret snarare death metal-rockare. Det här är ju en alltigenom gotisk opera, 1800-talets hårdrock. Och det hade jag gärna sett lite mer av.