”Kvinnor kan aldrig bli bra dirigenter. Brösten sitter i vägen”.

Så uttalade sig, enligt ryktet, en av lärarna på Musikaliska akademin i Stockholm. Året var 1975 – Internationella kvinnoåret – och Camilla Lundberg, då 24 år gammal, var trött på den nedlåtande synen på kvinnorna inom musiken.

Som svar skapade hon programserien ”Stå vid spisen och föda musik”, där hon tillsammans med kollegan Marie Selander uteslutande spelade musik som var skriven av och framförd av kvinnor. Detta var uppseendeväckande.

– Vi var pionjärer fanimig. Alla kompositörer var döda och levererades bara i ett enda kön. Vi lanserade teorin att ”jämställdhet är inte när en kvinnlig Einstein får Nobelpriset”, nej. ”Jämställdhet är när en kvinnlig tönt kan ta sig fram på samma sätt som en manlig tönt”.

Premiär ikväll

Ikväll sänds den första delen av sex i hennes sista tv-projekt: ”Camillas klassiska”. Här får tittarna följa sex högst levande personer inom den klassiska musiken och lära sig om deras relation till olika döda kompositörer. Utgångspunkten är hela tiden Camilla Lundbergs personliga frågor. 

– Jag vill berätta om hur de här stora artisterna gör det. Det ska vara konkret: hur är det att sjunga så jättestarkt som Nina Stemme, hur kan Martin Fröst hålla andan så länge? Jag är faktiskt nyfiken på det här.

Men inspelningarna var inte utan problem. När hon skulle filma konsertpianisten Leif Ove Andsnes i den berömda konserthallen Wiener Musikverein begärde de som ägde lokalen 7 000 euro i betalning, trots att både orkestern och Andsnes ställde upp gratis.

– Jag frågade varför, och de svarade att ”det är en sån fantastisk pr för er tv-station att få visas hos oss”. Jäkla austrian schmocks! De ska vara glada att de får vara i tv, tänkte jag. Jag lägger inte 70 000 licenskronor på det där. Vi löste det på annat sätt.

Ung, uppkäftig och spränglärd

Camilla Lundberg har ett långt värv som kulturjournalist bakom sig. 1977 började hon motvilligt jobba som musikkritiker på Expressen (”Jag blev headhuntad. De fick övertala mig. Bo Strömstedt fick bjuda mig på Operakällaren.”). Där fick hon ansvar för bevakningen av den ”seriösa” musiken.

Hon utmärkte sig inte bara på grund av sin låga ålder, utan också genom sitt tilltal. I en artikel i Dagens Nyheter från 1984 skrev reportern att ”Hon skriver lättfattligt nog för att den icke insatte ska få behållning av artiklarna”.

– Jag skiter i den språkliga dräkten. Det träffsäkra, spirituella är underordnat, oväsentligt, sade Camilla Lundberg i artikeln.

Parallellt med arbetet på Expressen jobbade hon på musikradion, bland annat med programmen ”Opp, Amaryllis” och ”Ring till musiken”.

Popnörden som blev frälst

Hon var popnörd under tonåren, lyssnade på Stones och ”gamla r’n’b-gubbar med skramlig gitarr och munspel”. Klasskompisarna samlades i hennes flickrum för att lyssna på hennes omsorgsfullt ihopsatta blandband. Men vid 17 års ålder, under en au pair-resa i London, fick hon vad hon kallar en ”Lidnersk knäpp”. Hon köpte en LP-skiva med Beethovens fiolkonsert i en nattöppen kiosk, och sen ändrades allt.

– Det öppnade sig en hel värld. Klassisk musik är ju lite mer sofistikerat ihoptotad. Jag började bli ganska intellektuell också, ville vara lite avantgarde. När jag kom hem raderade jag alla mina blandband.

”Kultur ska inte vara lösgodis”

När hon började på Journalisthögskolan existerade ännu inte begreppet ”kulturjournalist”. Ändå har just detta varit hennes yrke sedan tidigt 70-tal. Hennes gärning präglas av en blandning mellan klassisk bildning och en lättillgänglig, nästan torr, humor.

Vad har den klassiska bildningen betytt för dig?

– Jag kan inte påstå att jag är väldigt bildad. Jag är skapligt orienterad. Jag vill citera Dorothy Parker: ”Jag är ytlig, men jag är djupt ytlig”. Men sysslar man med klassisk musik så måste man också ta in måleri och litteratur och historia.

Är den klassiska bildningen på väg att tyna bort?

– Jag tycker att det finns oroväckande tendenser åt det hållet. Kulturbegreppet har vidgats till att innefatta det som tidigare kallades nöje eller tidsfördriv. Det kan jag hänga upp mig på. Ibland kan man behöva den distinktionen. Kultur ska inte bara vara lösgodis, tomma kalorier. Det ska ha nån efterverkan, en smak som blir kvar. Nån liten fiber.

Kan du känna oro för det?

– Ja, att det ska bli en kulturell fetma på nåt vis. Det kan jag göra. Men ibland slår pendeln tillbaka, och då kan man få en sån där väldigt tråkig puritanism.

Det finns tecken på en konservativ kultursyn och idédebatt som är på väg tillbaka tycker jag.

– Ja, det tycker jag också. Och det är inte enbart av godo.

Men inte enbart ondo heller?

– Nej, jag tycker i princip att det är bra att det kommer en sån reaktion, just mot den kulturella fetman. Jag borde nog inte säga så. Det kanske är kränkande.

Har du någon gång varit rädd att framstå som en kultursnobb?

– Möjligen när jag var yngre. Det här med att vara nörd, för det var jag väl då, det var inget positivt. Det var bara töntigt. Och när jag började mitt yrkesliv var det ju proggen som präglade det svenska musiklivet. Och den hade jag problem med. Den var ju musikaliskt sällan progressiv, utan var i princip som barnvisor eller psalmer, det musikaliska stoffet. Det var så jäkla ointressant.

Fortsätter som kritiker

Nu ser hon fram emot pensionen och kommer inte sakna administrationen, säger hon. Istället ska hon ta sig tid att skissa på vad som kan bli en fortsättning på hennes Augustnominerade bok ”Musikens Myter” från 2000.

Men hon kommer också att fortsätta som kritiker, bland annat i Kulturnyheterna, trots att yrket inte ser ut som det har gjort.

– Det är ju lite som att gå på lina att vara kritiker. Speciellt då, för då hade man ju sån betydelse. Jag tyckte det var fruktansvärt obehagligt. Idag har kritikern inte den statusen, med alla sociala medier. Nu är det tyckande i högan sky istället.