Foto: SF

Recension: Rymdhistoriens bortglömda kvinnor i ”Dolda tillgångar”

Uppdaterad
Publicerad

Tre svarta mattegenier i ett strängt rassegrerat USA är de bortglömda hjärnorna bakom NASAs framgångsrika rymdprogram på 60-talet. Nu berättas deras historia i den Oscarsnominerade filmen ”Dolda tillgångar”. Det är en viktig, rolig men något för trevlig film tycker Kulturnyheternas kritiker Sofia Olsson.

Vad är härligare än en underdog som genom sin gnistrade medfödda naturvetenskapliga begåvning slår världen med häpnad och bryter ny mark? Inte mycket. Det naturvetenskapliga underbarnet har gått segertåg genom filmer som ”Good Will Hunting”, och i filmerna om Stephen Hawkins och Alan Turing.

”Dolda tillgångar” berättar den sanna historien om tre snillen på rymdstyrelsen NASA under rymdkapplöppningen på 60-talet. Katherine Johnson, Dorothy Vaughan och Mary Jackson har exceptionella hjärnor men strukturen mot sig, minst sagt. De är svarta kvinnor i den segregerade delstaten Virginia. Före datorernas tid behövdes människor för att göra uträkningar, och NASA anställde både vita och svarta och kvinnor som ”computers”.

Filmrecension

Katherine (spelad av Taraji P. Henson) är den mest briljanta av dem alla, tog studenten som 14-åring och högskoleexamen endast 18 år gammal. Av en lycklig slump hamnar hon i den helvita huvudbyggnaden på NASA, för att göra kontrollräkningarna hos den prestigefyllda rymd-gruppen. Hon är smartast i rummet men har det mesta emot sig i det manliga och helvita sammanhanget.

Läs mer: Alla filmrecensioner

Absurditeten i segregationen skildras nästan som slap-stick när Katherine måste springa nästan en kilometer i klackskor och dräkt bara för att gå på toaletten. I byggnaden där hon jobbar finns nämligen ingen ”toalett för färgade”. Rasismen och utsattheten är fysisk och brer ut sig i rummet när kvinnorna kliver in som de enda bruna kropparna i ett hav av vita män i vita skjortor.

”Dolda tillgångar” är en underbar film. Så underbar att jag blir misstänksam. Det går så bra för alla att man vill brista ut i lovsång till den liberala drömmen om att allt är möjligt bara man är tillräckligt duktig. Tja, kanske är det så om man är genial?

På sätt och vis är det skönt att få se enskilda svarta amerikaners kamp för att nå sina drömmar, att de tillåts ha fokus på annat än medborgarrättsrörelsen. Visst tittar de på Martin Luther King på tv, men engagemanget är större vid sändningarna från raketuppskjutningarna.  

Historien i sig är så bra att manuset hade tålt några fler konfliktlinjer. Sällan har jag sett så förstående äkta män och väluppfostrade barn som bara gläds över sina hårt arbetande mödrars framgångar. Dialogen är vitsig och rapp, men här serveras något för många serve-bollar i form av korkade fördomar som det sen bara är att smasha iväg för huvudpersonerna.  

De mer komplicerade och subtila scenerna utspelar sig mellan den vita chefssekreteraren Miss Mitchell (Kirsten Dunst) och Miss Vaughan (Octavia Spencer). De har som kvinnor gemensamma erfarenheter av förtryck, men lever i olika världar på grund av hudfärg. Spencer och Dunst ger ”Dolda tillgångar” en välbehövlig och besvärande tyngd som behövs för att balansera filmens allmänna trevlighet.

Sen är det förstås roligt att se Kevin Costner hugga ned en ”Colored only”-skylt med kofot och helt ljuvligt när Katherine petar till glasögonen på näsroten och sen löser en fenomenalt lång ekvation alltmedan de vita ingenjörerna nervöst tittar på och drar sig i slipsen.

”Dolda tillgångar” är en viktig korrigering av den manliga historieskrivningen om vetenskapliga framsteg. Det är ju knappast så att världen svämmar över av filmer om svarta kvinnor som krossar glastak med sin kompetens.

”DOLDA TILLGÅNGAR”

Betyg: 3

Regi: Theodore Melfi

Manus: Allison Shroeder, Theodore Melfi

I rollerna: Taraji P. Henson, Octavia Spencer, Janelle Monáe, Kevin Costner, Kirsten Dunst m fl.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecension

Mer i ämnet