Horizon: Zero Dawn utspelar sig hundratals år efter det moderna samhällets undergång. Kvar från den moderna eran finns bara maskinerna: Djurliknande, enorma varelser som lever i flockar bland de igenväxta, tropiska ruinerna av raserade storstäder.
Mänskligheten finns kvar i primitiva klansamhällen, i marginalen av en brutal ny världsordning. Huvudpersonen Aloy har vuxit upp i utkanten av Nora-stammen, en av de mest tillbakadragna klanerna, och skickas ut i världen efter svar när stammen attackeras av nya, allt mer aggressiva maskinvarelser. Snart visar det sig att en mystisk kult börjat korrumpera maskinerna, och Aloy tvingas ut i en strid för att rädda sitt folk från undergång.
En riskabel satsning
Horizon: Zero Dawn har varit en av spelvärldens stora snackisar sen det presenterades 2015. Så hajpat att risken för en kraschlandning är omedelbar: Kan nederländska Guerrilla Games, mest kända för otaliga ljumma Killzone-uppföljare, verkligen ro iland ett ambitiöst och nyskapande action-rollspel? Oddsen är emot dem.
Trots det lyckas de: Horizon: Zero Dawn är en triumf för Guerrilla Games, och förflyttar dem från periferin till hjärtat av den internationella spelindustrin. Det här är renodlad blockbusterunderhållning – tungviktarklass.
Du sköna nya värld
Horizons version av vårt samhälles undergång är den mest stämningsfulla och vackra öppna värld jag sett sedan Rockstars vilda västern-klassiker Red Dead Redemption. Vildmarken som vibrerar av liv – artificiellt och organiskt – är genuint otämjd och full av uppdrag, människor och ruiner som väntar på att upptäckas.
Utsikten från en bergstopp, med övervuxna skyskrapor som tronar över dimhöljda dalgångar, är svindlande och matchar Uncharted 4:s mest filmiska ögonblick. Valet att placera handlingen hundratals år efter apokalypsen ger också Horizon en elegant dubbelnatur: Det är forntid och scifi i ett, där futuristiska robotar fälls med pilbåge och snaror.
Maskiner som är Horizons självskrivna stjärnor: Från hästliknande Striders och krokodilinspirerade Snapmaws till de monstruösa, T Rex-inspirerade Thunderjaws. I Horizons värld har varje möte med en maskin en osäker utgång – och skapar en ständig känsla av utsatthet. Striderna är spelets mest underhållande styrka och kräver taktik och reaktionsförmåga.
Oinspirerad fantasy
Det är Horizons underbara spelvärld som gör mitt stora problem med spelet så frustrerande: Den döda civilisationens bunkrar och ruiner, vidunder och vidder – allt bär ett löfte som aldrig riktigt infrias.
En bit in i Horizons 30 timmar långa äventyr är berättelsen en klichéfylld saga om gott och ont utan gråzoner. Genren är young adult-fantasy, ambitionen är Hunger Games och utförandet är en dussinpocket.
Aloy är en generisk spelhjälte: Godhjärtad, rättvis, bäst på allt. Trots dialogalternativ som tycks vilja forma hennes personlighet har dina beslut liten betydelse: Handlingen går oundvikligt mot det som är rätt och gott. Aloy blir förrådd och mister närstående, men skrittar alltid käckt vidare mot nästa goda gärning. Samtidigt är kulten hon jagar parodiskt ond med en serietidningsskurk till ledare. Timmar in oroar jag mig för att Guerrilla byggt en storslagen kuliss där scenen står tom.
Räddas av undergången
Men så börjar plötsligt en annan berättelse träda fram ur ruinerna av den förlorade civilisationen: En förklaring till hur världen gick under och berättelsen om dem som försökte stoppa det. Här finns allt Aloys egna samtid saknar – djup, svärta och starka karaktärer.
Horizon gör allt det vill vara bra: pilbågsstrider värdiga Tomb Raider, en värld som matchar Red Dead Redemption och en undergångsstämning som andas Fallout.
Spelet överträffar kanske inte sina ledstjärnor, och saknar Grand Theft Autos färgstarka karaktärer eller Last of Us emotionella djup. Men i slutändan har Horizon: Zero Dawn varit en odyssé genom en bländande apokalyps fylld av fantastiska varelser. Jag längtar redan tillbaka.
Horizon: Zero Dawn släpps den 1 mars till Playstation 4.