– Det finns inget sensationslystet i Kristian Hallbergs pjäs, han varken pekar ut eller frossar i kvällstidningsdetaljer. Här fungerar de sex morden som utgångspunkt för sex scener i en dödsmässa. Precis som i den musikaliska mässan består hans verk av olika delar med varierande stämning och tematik. Här undersöker en minst sagt kameleontisk ensemble begrepp som ondska, skuld, rädsla, hämnd och förtvivlan, säger Anna Hedelius.

Hur då?

– Tragikomiskt iscensätts en illuster picknick med sensationellt flashbackskvaller, smärtsamt tecknas 7-årskalaset hos flickan vars mamma har försvunnit. Här vill man gå djupare och förbi de sensationslystna rubrikerna och fånga en samhällsstämning – hur ser mekanismerna ut före och efter ett mord?

Får man några svar?

 – Det är framför allt en undersökning, mindre av en utredning. Snarare än att leverera svar väcker föreställningen frågor. Den låter oss också vila i frågor, mycket tack vare den hela tiden pågående suggestivt atmosfäriska livemusiken av Anna Haglund. Jag tycker om det greppet, men ibland, särskilt i första akten, blir berättelsen alltför skissartad, vilket gör att den lämnar mig oberörd. I andra akten lyckas man bättre med att osäkra en hotfull stämning och på så vis nå de smärtpunkter som behövs för att vi på allvar ska engagera oss

Malmö som brottsplats i dag? Knyter den an?

– Inte annat än genom associativa blinkningar, det är upp till publiken att själv göra överföringen, då ju motivet till mord inte sällan är likartade – det handlar om hämnd, rädsla och makt…. Precis som de alltid har gjort också i världsdramatiken. Således finns här en manlig motsvarighet till LadyMacbeth som försöker tvätta blodet av sina händer, här skönjer vi också maktuppgörelser värdiga Shakespeare. I slutscenens kör av sörjande röster anar vi ett hopp men framför allt en uppmaning om att ta vara på livet och varandra.