Bär smakar bäst mot slutet av säsongen. En liknelse som inte gått den georgiska regissören Elene Naveriani förbi. Hennes huvudrollsinnehavare Etero är en 48-årig kärv kvinna med stram mun och permanent rynka mellan de markerade ögonbrynen. I hela sitt liv har hon passat upp på sin far och bror som nu är döda, tackat nej till den lilla kärlek som erbjudits och stått ut med bybornas gliringar om hennes misslyckade öde som tjock och ogift.

Etero älskar för övrigt björnbär och filmtiteln följer Naverianis tradition av att ge sina feministiskt styrda verk poetiska titlar som rör naturen, som ”I am truly a drop of sun on earth” (2017) och ”Wet sand” (2021). Hennes filmer rör alltid människor som lever strax utanför samhället, som sexarbetare, migranter och enstöringar. Men de är hoppfulla – oväntade möten kan lösa upp ensamhetsknuten inom dem.

Detsamma gäller Etero. En plötslig nära-döden-upplevelse väcker någonting i henne. Till sin egen förvåning haffar hon chaffisen Murman och inleder en affär med honom – den första i hennes liv. Etero upptäcker, sent omsider, sin egen kropp och allt den kan göra som inte är att stapla varor på butikshyllorna vecka ut och vecka in. Men det här är inte den historia man tror, den om kärleken som förändrar allt.

Till det yttre förändras ingenting i Eteros inrutade värld. Hon åker fortfarande till stan för att handla och äta mille feuille på samma kafé varje vecka. Den här historien handlar istället om den inre acceptansen, att ge sig själv rätten att leva på egna villkor.

Filmen kan sägas följa en liten samhällsutveckling där äldre (och med ”äldre” menas personer utanför den ungdomsfixerade Hollywoodstandarden), i synnerhet kvinnors, sexualitet utforskas på film och detta utan korrigerat förskönande av den naturliga kroppen. Eteros historia är vacker och uppfriskande, om än simplifierad – hon hittar vilja, plats och mening smidigt när den lilla förskjutningen i tanken väl skett.