Filmen består av 39 scener av ditt eget abstraherade filmspråk. Vad är det för något?

– Det är renodling. Jag är inspirerad av konsthistorien. När jag var yngre gillade jag realismen, men numera gillar jag det abstraherade, det renodlade. Van Gogh, till exempel, tycker jag är mycket intressantare i sitt språk än realismen. I mitten på 80-talet kände jag att nu kan jag inte hålla på med det här realistiska språket, för då måste jag sluta filma. Över en natt kände jag att nu får jag våga gå in och abstrahera, ta bort det som inte är väsentligt.

– Jag har minnet som rättesnöre. I minnet renodlar man alltid. Och jag gör scener med samma renodling som minnet gör, eller drömmen.

Titeln på filmen är ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”. Du har sagt att det är en omskrivning för ”vad vi håller på med egentligen”. Vad är det vi håller på med?

– Vi försöker uthärda mer än att leva. Och det är lite sorgligt.

– Men det där med duvan är så enkelt att när jag satt med manuset till min film så satt det en duva utanför fönstret i ett träd. Jag tänkte att hon måste ju också fundera över sitt liv. Jag tänkte att hon tittar även på oss och undrar vad vi håller på med. Så jag projicerar mina egna funderingar på den här duvan.

”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” har världspremiär på filmfestivalen i Venedig som inleds den 27 augusti.