Systerskap, politik och en man som heter Ove. Så kan man kanske bäst beskriva den svenska filmhösten, efter att Svenska Filminsitutet presenterade höstens 22 bioaktuella filmer under måndagen.
Antalet kvinnliga och manliga regissörer har legat på ganska jämställda nivåer de senaste åren, men frågan är om höstens filmutbud inte slår rekord i antalet kvinnor även framför kameran. Martina Haags ”Glada hälsningar från Missångersträsk”, Susanna Lenkens ”Min Lilla Syster” och Beata Gårdelers ”Flocken” är några exempel på filmer med såväl kvinnlig huvudperson som kvinnligt perspektiv, när de skildrar svårigheterna för ensamstående kvinnor att adoptera (Haag), ätstörningar bland tonårstjejer (Lenken) och hur samhället behandlar våldtäktsoffer (Gårdeler).
– Jag har inte sett särskilt mycket fiktion om ätstörningar, det finns ett tomrum här, säger regissören Sanna Lenken om sjukdomen som är kraftigt överrepresenterad bland unga kvinnor.
Publikfavorit i nytt ljus
Även höstens förhandstippade publikmagnet, Kay Pollaks ”Så ock på jorden”, vänder på perspektiven i uppföljaren till komedin ”Så som i himmelen”. När biopubliken i september får återvända till kören i Ljusåker är det ur karaktären Lenas (Frida Hallgren) perspektiv, istället för den första filmens körledare Danjel. Ett medvetet val, enligt regissören själv.
– Överallt i världen har det varit män som håller på, någonstans måste de kvinnliga perspektiven börja synas. Vi ser det här nu, i filmhösten, så många producenter, huvudroller och regissörer är kvinnor. Man blir förvånad, vilka ämnen, vilka erfarenheter, fantastiskt, säger Kay Pollak till Kulturnyheterna.
Hoppas på succé
”Så som i himmelen” var en av de största publiksuccéerna i svensk filmhistoria, och lockade fler än 1,4 miljoner svenskar till biosalongerna. Nu hoppas svenska filmbranschen att Pollaks uppföljare ska kunna rädda filmåret, som har varit ovanligt dåligt hittills. Enligt Film och tv-producenterna har biobesöken för svensk film minskat med 43 procent i år, jämfört med 2014.
– Det finns många mörka moln inom svensk film just nu. Det saknas bred, kvalitativ film i Sverige, det är som att vi har lämnat walk over till amerikanarna där, sa Björn Rosenström, ordförande i organisationen, under presentationen.
Kanske blir han bönhörd redan till jul, då Hannes Holms filmatisering av den bästsäljande romanen ”En man som heter Ove” har premiär. Fredrik Backmans bok om rätthaveristen Ove (i filmen spelad av Rolf Lassgård), har sålt i drygt 800 000 exemplar. Andra kandidater till publikmagneter är Helena Bergströms komedi ”En underbar jävla jul” med Robert Gustafsson i huvudrollen, och Lisa James Larssons familjefilm ”Tsatsiki farsan och olivkriget”, uppföljaren till den flerfaldigt Guldbaggebelönade ”Tsatsiki morsan och polisen” från 1999.
Dokumenterar kvinnor
På den svenska dokumentärfronten är det politik och kvinnoporträtt som dominerar hösten. Den på filmfestivalen i Cannes häftigt uppmärksammade Ingrid Bergman-dokumentären ”Jag är Ingrid” porträtterar en av de mest kände svenskarna genom tiderna, som trots sitt kändisskap förblivit ett mysterium för många svenskar.
– För många ser henne som ett svartvitt foto som ler milt. Jag hoppas kunna visa kvinnan bakom bilden av Ingrid Bergman, säger filmens producent Stina Gardell.
I Lawen Mothadis ”Taikon” skildras författaren och människorättsaktivisten Katarina Taikon, medan Malin Andersson ”Bloddsystrar” följer tvillingarna Julia och Johanna i Rosengård väg från tonåringar in i vuxenlivet.