KONST OCH DESIGN:

Dennis Dahlqvist spår en 80-talshype och ser fram emot Stockholms modevecka.

Marina Abramovics retrospektiv

Marina Abramovics stora retrospektiv på Moderna Museet kommer utan tvivel bli en av konstårets absoluta höjdpunkter. Hennes legendariska performances – som till exempel Rhythm O i Milano 1974, då hon med nöd och näppe undgick att bli våldtagen och skjuten – kommer definitivt skaka om konstälskarna ordentligt.    

80-talsvåg

Efter Sothebys auktion med David Bowies samling av Memphisgruppens verk i november (som slog alla tänkbara och otänkbara rekord) ser vi äntligen fram emot en gigantisk 80-talshype i designvärlden.

Stockholms modevecka

Efter Stockholms modeveckas mirakulösa uppryckning i augusti, då man äntligen slutade lipa över alla kommersiella märken som lämnat veckan och för att istället satsa helhjärtat på unga, avantgardistiska modeskapare, ska det bli ett nöje att kolla in årets första modevecka i slutet av januari.

Ny museichef

Nyfikenheten på Arkdes nya chef kunde knappast vara större. Så om Kulturdepartementet bara får tummen ur (efter en ovanligt seg rekryteringsprocess som påbörjades redan i somras) ska det bli mycket intressant att få veta vem som ska fixa till en av Sveriges mest misskötta kulturinstitutioner genom tiderna.

FILM:

Fredrik Sahlin tipsar om en tennisuppgörelse, en svenskregisserad block buster och burlesk komedi.

Borg/McEnroe

Sverrir Gudnason gör nationalikonen med de tättsittande ögonen. Shia LaBeouf står vid den andra baslinjen som tennishistoriens främste enfant terrible. Stellan Skarsgård spelar Lennart Bergelin. Borde bli bra.

Invasion (arbetstitel)

Det har varit mycket hyschpysch kring Gabriela Pichlers kommande film. Pichler har en hel del att leva upp till, efter dundersuccédebuten med ”Äta sova dö”. Att författaren Jonas Hassen Khemiri är med i skapandet gör ju inte det hela mindre löftesrikt.

Filmfestivalen Sundance

För första gången är två svenska långfilmer inbjudna till Robert Redfords kreddiga festival. Dels långfilmsdebuterande Amanda Kernells ”Sameblod”, dels ”The Nile Hilton Incident”, Tarik Salehs politiska thriller som utspelas mitt under den arabiska våren i Egypten.

The Snowman

Efter norske Jo Nesbøs bästsäljare. Tomas Alfredson tog över registolen efter Martin Scorsese, vilket med tanke på Alfredsons tidigare alster trots allt inte kändes som ett nerköp.

Mysteriet i Slack Bay

Franske regissören Bruno Dumont är mest känd för att göra brun socialrealism. Här kommer han med en burleskt underhållande komedi om krocken mellan debil överklass och bonnlurkar med smak för människokött.

Ny filmpolitik

2017 blir också det första året då filmbranschen ska försöka anpassa sig till den nya statliga filmpolitiken, med bland annat kraftigt höjd biomoms och de kritiserade branschråden. Kaos eller kreativ nyordning? Fortsättning följer...

TEATER:

2017 är året då teatern på allvar tar grepp om det politiska nuet med allt vad det innebär av klimathot, flyktingkatastrofer och terrorhot. Men det finns också plats för relationer, säger Anna Hedelius.

Medan klockan tickar, Riksteatern med premiär i Lund

Vem orkar läsa forskningrapporter om klimatet? Vem orkar på allvar ta reda på hur det står till med vår jord? De fyra dramatiker som skrivit ”Medan klockan tickar” har orkat, och i en iscensatt läsning får vi höra vad de har fått reda på. Ruskigt spännande – med betoning på ruskigt skulle jag förmoda…

Egenmäktigt förfarande, Scalateatern i Stockholm

Lena Anderssons omdebatterade relationsroman har gjorts på Uppsala stadsteater förut, men dramatiseringen för Scalateatern är ny (av Eva Dahlman) och ensemblen noga handplockad. Krister Henrikssons tyngd som Hugo Rask och Jessica Liedbergs känslighet som Ester kompletteras av en väninnekör med komisk touch i Malin Cederbladh och Ann Westin. Lär bli en långkörare.

Århundradets kärlekskrig, Kulturhuset i Stockholm

Ännu en roman med verklighetsförankring får scenisk premiär I Nora Nilssons regi. Ebba Witt-Brattströms rasande och rusande berättelse om ett äktenskap i upplösning kan nog bli en riktig rysare på scenen.

Här skulle vi leva tillsammans, Folkteatern Göteborg / Allt gott i världen, Göteborgs stadsteater

Två nyskrivna pjäser av Kristian Hallberg respektive Paula Stenström Öhman som handlar om vanliga svenskar som väljer att ta emot flyktingar i sina hem. De egna livsvalen och värderingarna ifrågasätts och många sanningar ställs i ny dager. Pjäser som säkert kan öppna ögon på många.

Raseri, Borås stadsteater

Nobelpristagaren Elfriede Jelinek gör upp med terrorattentaten i Paris och folkmorden i Rwanda med utgångspunkt i frågan hur raseriet påverkar vårt förhållande till varandra och det samhälle vi lever i. En absolut aktuell pjäs som garanterat kommer att väcka känslor.

LITTERATUR:

Ulrika Milles ser fram emot poetiska essäer, Tove Janssons vrakgods och Jamaica Kincaids nobelpris.

Låt oss inte vara trumpna, det finns mycket att se fram emot.

Personliga uppgörelser med nationsmyter

En gång var Finlands sak vår och många gånger har den varit svår. Men Jörn Donner förblir reportern inifrån med utifrånblicken: författaren, filmaren, politikern, makthavaren, myten.

Donner har en verkförteckning lika multipel som sin cigarettkonsumtion, men har skrivit om sitt hatälskade Finland i ”Nya boken om vårt land” och ”Nyaste boken om vårt land” (båda svar på Zacharias Topelius nationalromantiska folkskolebok ”Boken om vårt land” från 1875).

1973 kom ”Sverigeboken” – en lika svidande blick på svenskheten som finlandssvenska Marianne Alopaeus ”Drabbad av Sverige” tio år senare.

Och höstens ”Sverige – resor i ett främmande land” följs nu i januari 2017 – när Finland firar 100 år av självständighet – av ”SuomiFinland”. ”

Hänsynslöst personliga och politiska uppgörelser med nationsmyter: kartorna måste ritas om hela tiden.

Poetiska essäer

De poetiska essäerna blir allt intressantare: romanerna som är hybrider, lika mycket tankeböcker, memoarer som berättelser skrivna med öppet visir (en manlig, riddaraktig bild fast de är oftast skrivna av gränsöverskridande kvinnliga röster). Ofta om kroppar, modersmyter, identitet och skrivande. Maggie Nelsons ”Argonauterna” (övers Karin Lindeqvist) är senaste självlysande exemplet, men året gav oss också “I love Dick” av Chris Krauss, ”Avd. för grubblerier” av Jenny Offill, ”Hjältinnor” av Kate Zambreno och på svenska Karolina Ramqvists ”Om natten”.

Dystopier i terrordådens städer

Den smutsiga samtidens våld och lögner har under årets synts i Andrzej Tichýs roman ”Eländet”, i dystopier och kollektiva diktantologier som ”Om detta sjunger vi inte ensamma”. Det kommer mera: först Marie Silkebergs åttonde diktsamling ”Atlantis” som rör sig genom terrordådens städer och depressiva dagar.

Memoarer

Memoargenren är en guldgruva för den som letar efter döda samtider och känslor och normer som inte uttalas likadant längre. Som i Elsie Johanssons ”Riktiga Elsie”, Om vägen till ett författarskap”.

I vår kommer Per Wästbergs femte memoardel, ”Semaforen och lodlinan”, Agneta Pleijels andra, ”Doften av en man” och Per Hagmans första ”Allas älskare, ingens älskling”. 

Men inget mera av Jenny Diski – en av årets många döda, djupt sörjda röster som Bodil Malmsten och Karin Johannisson – förutom ”Den sista resan”(övers av Cecilia Franklin) om livet och döden och, som ett litet postmortem-appendix, Diskis version om åren som fosterdotter hos Doris Lessing. Personligt, smärtsamt och litteraturhistoriskt guld.

Tove Janssons Europa

Och det oerhörda som fyller mig med filifjonkisk skräck och vördnad: ”Bulevarden och andra texter” av Tove Jansson kommer ut. Noveller, essäer och bilder som skildrar ett Europa som hon såg det: Paris, Verona och Dresden, vrakgods räddat ur gamla tidningslägg.

Frågan är...

… och blir 2017 års Nobelpris i litteratur också friktionsfyllt och lärorikt (tänker på alla briljanta analyser om hur man kan lyssna till Dylan)?

Bara man slapp höra att valet av Dylan upprörde ”kulturetablissemanget” för det är rubbish, så kan man glädjas år det uppbåd kring litteraturen som ägde rum i världen hösten 2016, där också Frida Hyvönens novellsamling ”Kvinnor och barn” utgavs som musikalbum.

Kanske går det i nästa oktober i all enkel underbarhet till Jamaica Kincaid?

Läs en längre text om litteraturåret 2017 här.