George Benjamins publik- och kritikersuccé ”Written on skin”, baserad på en medeltida ballad, har spelats på en rad stora operascener. Kulturnyheternas recensent Camilla Lundberg såg när föreställningen intog Kungliga operan i Stockholm.

Operan har mottagits med stor entusiasm. Är även du imponerad?

– Jag är jätteglad över att Kungliga Operan gör något nytt – för en gångs skull! Kul också att vi får ta del av något som är en internationell snackis i operavärlden. Vilket man kan förstå med tanke på kompositören George Benjamin och hans väldigt attraktiva tonspråk. Det är både vackert och personligt, med rymd och resonans för fina röster. Just det är inte alltid fallet i senare tiders operakonst.

Men, låter det som…

– Ja, jag är alls inte lika tilltalad av storyn, av texten, librettot. På en gång ett gruvligt medeltida triangeldrama och en stiliserad skapelseberättelse, typ Adam & Eva. Och ett modernt syndafall som refererar till parkeringsplatser och bonuspoäng på flyget. Utvecklat av ett slags grekisk kör i form av ett par tre änglar, som helt känslolöst kommenterar dramat och tidens gång.

Scenerna utspelar sig i någonting som Camilla Lundberg liknar vid en sjukhusmiljö.

– Ett beprövat grepp när det handlar om alltför stora känslor, vilket opera ofta är, det vill säga förpassa det till sinnessjukhuset. Sen har vi också ett distanseringsgrepp: själva dramats tre roller refererar till sig själva i sina repliker, genom att påpeka ”säger kvinnan”, ”säger mannen”. Som om jag nu skulle tillägga ”säger operakritikern”. Allt det här är för litterärt anspråksfullt, kulturellt pretentiöst, om man så vill. Och det förstärks av iscensättningen som vill lyfta fram allt detta. Bättre vore att skala av, abstrahera.

Men sångarna, hur tacklar de detta?

– Det är en jättefin ensemble med Elin Rombo i spetsen, låter jättesnyggt och suggestivt, om än understundom en smula sövande…