Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Steve Jobs”

Michael Fassbender briljerar som Steve Jobs i filmen med samma namn. En enastående karaktärsstudie av en man med hybris och kontrollbehov, tycker vår filmkritiker Kristoffer Viita.

Ryktet säger att Apple tänker slopa det standardmässiga 3,5-millimeteruttaget för hörlurar när de släpper Iphone 7. Om det stämmer kommer miljontals lurar bli överflödiga och ersättas med bluetooth eller Apples egna smalare uttag. Steve Jobs kanske dog 2011 men hans ande vilar tungt över den här idén. Han tvångstanke om att göra Apple till en sluten värld bidrog till att utrota diskettporten, CD-rom och Firewire.

Arvet efter honom är förstås användarvänlighet, men även en extrem ”du skall inga andra gudar hava än Äpplet”-dogm som gynnat ett slösaktigt monopoltänk.

Aaron Sorkin och Danny Boyles enastående karaktärsstudie är fritt tolkad från Walter Isaacsons biografi om Jobs från 2011. Det är en stökigare historia än Sorkins och David Finchers ”Social Network” men mer direkt, och som skalar av Applegrundarens napoleonkomplex, adoptionstrauma och ovilliga faderskap på ett sätt som kommer få alla att glömma den där pinsamma filmen med Ashton Kutcher (”Jobs” 2013).

Passande nog utspelar sig nästan hela ”Steve Jobs” inomhus, i korridorer och loger i ett mikrokosmos kontrollerat av Jobs själv, spelad av konsekvent briljante Michael Fassbender. Uppdelad i tre akter följer vi med under upptakten till tre tidiga produktpresentationer: den allra första Macintosh-hemdatorn 1984, floppen Black Cube som lanserades 1988 och så iMacen 1998 som blev början på triumfen Jobs väntat på.

Visionen fanns redan 1984 i en kultförklarad reklamfilm för Macintosh. En biograf full av grådaskiga människor stirrar på en diktator som matar dem med propaganda för att bli slavar när en vältränad modell springer in och kastar en slägga genom duken. Macintosh skulle frigöra människan från en dystopi av konformitet och bli en ”cykel för sinnet”. Frågan har alltid varit hur den sortens revolution är möjlig om man låser in originalidéerna bakom ett hölje som bara går att öppna med speciella verktyg?

Öppna datorsystem med möjlighet till modifikation var enligt Jobs någonting för ”hackare och hobbyister”. Han såg sina produkter som konstverk i samma klass som Da Vincis, som inte fick redigeras av någon annan än honom själv. ”Vad gör du egentligen?” undrar Steve Wozniak (en nedtonad Seth Rogen), som läser att ”Steve Jobs är ett geni” i tidningen varje dag, trots att Wozniaks arbete ensamt lade grunden för Apples första persondatorer.
”Musiker spelar sina instrument, jag spelar orkestern”, förklarar Jobs utan att tveka. Det är lätt att skratta åt hybrisen tills man förstår att han på många sätt hade rätt.

Innan varje presentation konfronteras Jobs av sin missnöjde partner Steve Wozniak, Apples robuste chef John Sculley och sitt ständigt hjälplösa ex Chrisann med deras gemensamma dotter Lisa, som Jobs inte vill kännas vid. Greppet med ett löpande band av närmaste som skäller ut Jobs i tur och ordning är lika orealistiskt som det är dramaturgiskt simpelt, men ”Steve Jobs” är en okonventionell biopic som hellre spränger några säkringar än att redovisa från födsel till död.

Michael Fassbenders gestaltning av den gänglige supernörden är motsatsen till en LSD-trippande buddhist. I sitt rätta element har Jobs en elitidrottares övertygelse, en rockstjärnas ego och en sektledares lynnighet. Steve Jobs adopterades två gånger, efter att den första familjen bestämt att de inte kunde älska honom, en smärta han döljer väl. Starkast lyser nog Fassbender i scenerna när ovälkomna känslor gnager sig förbi Jobs hårt kontrollerade självbild.

I de sällsynta stunderna av svaghet mattas Sorkins smattrande Walk-and-talk-dialog av och ger andrum för Danny Boyles regi. Tillsammans med Daniel Pembertons soundtrack, som omärkligt går från klatschigt till iskallt, låter Boyle minimalistiska klipp och minspel punktmarkera smärtan av skuld eller skam. Boyles annars rätt så grandiosa registil har liksom tvingats in i en låda där den tyglas tack vare Sorkins pratiga manus, vars sentimentala sidor i gengäld hyvlats bort.  

Steve Jobs har ett svar för alla som utplånar nästan alla motargument. Alla utom Joanna Hoffmans, hans marknadsansvariga ”jobbfru” (en spektakulärt nog lika stressad som sammanhållen Kate Winslet) som till slut ställer honom mot väggen för hans negligerade dotter.

Aaron Sorkin har sagt att dottern Lisa är hjälten i ”Steve Jobs”, ett barn som hamnat i mitten av två föräldrar som är känslomässigt omogna på helt olika sätt. Sorkin (vars manus inte ens nämner Steve Jobs tre andra barn) var intresserad av varför Jobs förnekade faderskapet till Lisa så länge, innan de till slut återförenades. 

”Jag är dåligt tillverkad” förklarar Jobs i en nyckelscen och det blir uppenbart att hans autistiska besatthet att bygga slutna system handlade om mycket mer än bara datorer. 

”Steve Jobs”

Visa

Betyg: 5

Regi: Danny Boyle

Manus: Aaron Sorkin

I rollerna: Michael Fassbender, Kate Winslet, Seth Rogen m fl

Filmrecensioner

Mer i ämnet