Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

“Suffragette”

Sofia Olsson recenserar “Suffragette”

Stenhårt klassperspektiv i filmen om de brittiska kvinnor som kämpade för rösträtt. Sofia Olsson ser en film som får tårarna att spruta och nävarna att knyta sig.

De brittiska suffragetterna framställs ibland i ett löjets skimmer som uttråkade överklassdamer i stora hattar som i brist på andra sysslor ägnade sig åt politisk aktivism. Sarah Gavrons “Suffragette” efter manus av Abi Morgan, berättar en annan historia. En historia om våld, stora uppoffringar, polisbrutalitet och ett hårt klassamhälle.

I centrum har vi tvätterskan Maud, känsligt gestaltad av Carey Mulligan. Hon är så ung men bruten av sitt hårda liv. Hela kroppen förmedlar den absoluta hopplösheten, fattigdomen och utsattheten som är hennes tillvaro. Tvätteriet där hon jobbat sen barnsben är en vidrig plats, och det lyckas regissören Sarah Gavron verkligen iscensätta. Det är kallt, hett, fuktigt, farliga kemikalier, chefer som våldför sig på småflickor, långa timmar och lite betalt.

Dessa förhållanden gör att Mauds aktivism mer blir en nödvändighet än ett val. Hon ger sig in i kampen, även om det innebär att bränna ner hus, hungerstrejka i fängelset och göra stora personliga uppoffringar.

Formmässigt är “Suffragette” en rak och traditionell film, hör görs inga berättartekniska krumbukter. Filmen är den första någonsin som fått tillstånd att använda brittiska parlamentet som inspelningsplats. Scenografi och kostym är genomgående välarbetat, hattarna är stora, klänningarna långa och London är så fattigt, smutsigt, fuktigt och hopplöst som bara London kan vara.

Filmen stoltserar med stjärnor som Helena Bonham Carter, som spelar extra bra och lyckas frigöra sig från den tvångströja av älskvärd prillighet hon ofta hamnar i. Det stora dragplåstret är givetvis Meryl Streep som den mytiska suffragettledaren Emmeline Pankhurst. Streep får vi inte se mycket av, hon är med i en enda scen, och är man cynisk så kan man tänka att hon lånar ut sitt namn för en god sak då hennes namn innebär en genväg till finansiärernas plånböcker.

Streeps sparsmakade medverkan får ändå en effekt; hon blir lika mytomspunnen som denna Pankhurst var för sin rörelse. Som var tvungen att gå under jorden och visade sig ytterst få gånger. När hon väl visar sig, drar man efter andan på samma sätt som suffragetterna måste ha gjort när de äntligen fick se en glimt av sin ledare.

“Suffragette” har kritiserats för att “vittvätta” historien, alltså ignorera att även framförallt indiska kvinnor kämpade för sina brittiska systrars rättigheter. Den stenhårda arbetarklassperspektivet ror ändå hem den här filmen, för Maud som förstör sin kropp i tvätteriet är imperiet knappast en fråga. Om filmen varit en hjälteporträtt av Emmeline Pankhurst så hade det blivit mycket känsligare. Hon brann för det brittiska imperiet och var nog inte direkt antirasist om vi säger så.

“Suffragette” är en helgjuten och väldigt stark film som får tårarna och spruta och nävarna att knyta sig. Den påminner om att demokrati och fri- och rättigheter inte är några naturlagar som liksom bara dyker upp av sig själva bara för att tiden går, utan att rättvisa alltid föregås av kamp.

”Suffragette”

Betyg: 4

Regi: Sarah Gavron

I rollerna: Carey Mulligan, Helena Bonham-Carter, Ann-Marie Duff, Meryl Streep m fl

 

Filmrecensioner

Mer i ämnet