”Vedervärdig kampanjjournalistik” – så beskriver Jimmie Åkesson medierapporteringen kring honom och SD i sitt time out-brev. Lars Nord, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Mittuniversitetet i Sundsvall, tycker att det finns visst fog för kritiken.

– När det handlar om partipolitik eller skandaler likt SD:s järnrör eller Folkpartiets dataintrång måste politikerna givetvis vara beredda på hård och kritisk granskning. Men medierna bör nog ställa sig frågan om det är försvarbart att fokusera så hårt på partiledarnas privatliv i den politiska bevakningen. Det är frågan vad det tillför.

Vad kan det ha varit i Jimmie Åkessons fall?

– Spelskandalen var ett sådant personligt fall som man kan ifrågasätta om det var motiverat att rapportera kring. Det är svårt att se det relevanta i att ta upp spelberoende och andra personliga egenskaper.

Rimlig granskning

Har du förståelse för Jimmie Åkessons negativa uppfattning om rapporteringen kring honom och hans parti?

– Det är svårt att veta precis vad han menar när det inte refereras mer utförligt än så. Men det är ingen djärv gissning att Sverigedemokraterna är de som behandlats mest negativt av medierna. Framförallt kvällstidningarna kan man se har haft en medvetet hårdare bevakning av partiet, något som motiverats med vara en insats för demokratin. Det kan jag också tycka är rimligt med tanke på partiets historia och värderingar. Men vinklar man på det personliga och privata som ju också gjorts i stor skala så blir det svårare att motivera bevakningen.

Lätt att knäckas

Att den personliga mediebevakningen tär hårt på toppolitikerna är uppenbart, säger Lars Nord. Något man bland annat kan se i de många memoarer som getts ut av svenska politiker de senaste åren.

– Nästan alla innehåller ett avsnitt om utsattheten inför medierna. Det handlar inte om att de är några politiska duvungar, pressen på deras person och privatliv blir så väldigt stor att det är lätt att knäckas.