Hollywood gillar att göra film om sig själv. Visst kan det bjuda på bra material: drömmar som uppfylls och krossas, extrem rikedom, dekadens och färgstarka showbizfigurer. Ändå ska man vara lite vaksam med det hollywoodska självbetraktandet, då det lätt tippar över i smetig nostalgi eller självgodhet.
“Trumbo” börjar som enrejäl utskällning av Hollywood och amerikansk kommunistskräck, men slutardessvärre i mysig nostalgi.
På 40-talet fanns ettgäng i Hollywood, mest manusförfattare, som var aktiva kommunister. DaltonTrumbo var en av dem. När kommittén för antiamerikansk verksamhet började jagakommunister, åberopade Trumbo sin grundlagsstadgade rätt till åsiktsfrihet ochvägrade avslöja sina partisympatier, varpå han blev en av “The Hollywood Ten”,svartlistad och dömd till fängelse.
När manusförfattarnaslipper ur finkan är de fortfarande svartlistade, filmproducenterna vill inteens ta i dem med tång. Allt de kan är att skriva historier, hur ska de tjänasitt uppehälle? Det blir B-filmsmanus i industriell skala, under pseudonym. Härgår “Trumbo” från att handla om politik och rättvisa till att bli en fiffighistoria om påhittighet och “framgång mot alla odds”.
Manusmännen harklar ochhostar, dricker whisky och röker. Denna romantik ger kanske en sann bild avfilmmanus-skrået, men är också tröttsam och förutsägbar. Roligare då när enfrisksportare som Kirk Douglas (Dean O’Gorman) dyker upp på Trumbos förstukvistmed ett brett leende och en stickad, kycklinggul jumper.
Det är rakt igenom ettväl genomfört hantverk, härlig Hollywoodnostalgi och med stabila stjärnor somHelen Mirren, Bryan Cranston, John Goodman och (något förvånande) komikernLouis CK.
Bryan Cranston i titelrollen har svårt att skaka av sig sin genombrottsfigursom knarkkung/familjefar i “Breaking bad”. Den så välkända “Walter White” görsig påmind på flera ställen, inte minst på sitt självgoda översittarsätt medgoda intentioner. Jag är mycket svag för Diane Lane, men rollen som Trumboshustru är lika trång som en 50-talsklänning, idel lojal hustru och god mor. Glänser allra mest gör faktisktLouis CK som den mest radikale av dem alla: manusförfattaren Arlen Hird.
”Trumbo” är ändå enproffsig Hollywoodproduktion med driv i berättandet. De svagare sidornaupptäcker man först en stund efteråt. Vart tog politiken vägen? När slutade filmen atthandla om ideologi och grundlagsbrott och gick över till en historia om endriftig man som enligt den amerikanska drömmens alla regler hittar nya sätt attprångla ut sina manus inkognito?
Synd på så rara ärtor.