Cinemafricas styrelse har i sin artikel självklart rätt i att de bilder som vårt samhälle skapar av svarta och Afrika är rätt rejält tiltade och kolonialistiska. Men jag finner det svårt att tolka ”Paradis: Kärlek” på annat sätt än att den kritiserar just det faktum att kolonialismen lever kvar i våra sinnen, långt efter att de afrikanska länderna nått självständighet.

Debattartikeln refererar speciellt till en vidrig scen där de vita kvinnorna (likt sina manliga torskkollegor i exempelvis Thailand) lever ut sina fördomsfulla sexuella härskarfantasier, i det här fallet om den vilde djungelmannen.

Det är en skildring av övergrepp och maktmissbruk av den vidrigaste sorten, och det råder ingen tvekan om att det är just det som filmmakaren vill belysa.

”Tyvärr har de flesta filmer vitt perspektiv”

Han vill visa oss den nakna sanningen (för det här är så vitt jag förstått ingen unik situation), han vill trycka upp den i ansiktet på oss och det är naturligtvis fruktansvärt obehagligt att skåda, men då syftet – återigen – är att belysa vår skeva bild av Afrika tycker jag att Cinemafrica den här gången attackerar budbäraren, inte problemet.

Bio- och tv-repertoaren dignar under filmer som aningslöst och utan reflektion reproducerar och cementerar västvärldens skeva bild av ”de andra”, men då det oftast sker i mindre utmanande action- och komedisammanhang flyger de filmerna oftast under radarn. Vilket gör dem långt mer effektiva när det gäller skapandet av publikens världsbild.

Visst har Paradis: Kärlek ett vitt perspektiv (om än självkritiskt) men så gäller tyvärr för de allra flesta filmer som går upp på svensk biograf. Cinemafrica, och andra nischade festivaler, gör ett bra jobb för att åtminstone marginellt råda bot på den saken.