Alice Munro var en av de författarna som fick Nobelpriset för sent och inte kunde komma till Stockholm för att ta emot det 2013 – samma år som hennes sista novellsamling , ”Brinnande livet” kom på svenska, översatt av Rose-Marie Nielsen.

Det skulle hon ha kunnat skriva om. Hennes noveller handlade ofta om att förlora illusioner. De osynliga strömförande ögonblicken i livet när människor, oftast kvinnor, eller barn, inser att det är dags att begrava förväntan.

Hon var mästare på att skildra längtan, begäret efter hud och frihet, vägen ut. Munro tillhörde en fantastisk generation kvinnliga författare med det långa perspektivet: andra världskriget som färgade deras uppväxt, 60-talets frihetsrörelser, feminismen.

Hon skrev om 1900-talets Kanada i skuggan av USA men berättelserna hugger tag i vår tids illusioner. För att samhället tickar inom oss som ett dolt maskineri, och så mycket sker som vi inte ser.

I den fina novellen ”Arbeta för sitt uppehälle” skrev hon om sin pappa, och ett långt livs hemligheter, som en fabrik med förmålade fönster.