Alla fyra skådespelare spelar alltså Knausgård. Vad vinner man på att berätta det så?

Det är det bästa med hela pjäsen, att de på det här sättet har lyft fram det kollektiva i Knausgårds sexbandiga självbiografiska verk som hela tiden handlar om hur vi blir till i kampen mellan det kollektiva och det personliga, och hur mycket av världens ondska som växer för att människor stöts ut. Manligt våld, rasism, hela hans besatthet av Hitler och andra världskriget och det totalitära handlar om denna skräck. Han vet hur man genom att ställa sig utanför det gemensamma, och skapa ett påhittat vi gör det möjligt att göra skillnad på människor.

”Undviker det monolitiska-hybris-megalomana”

Istället får vi på scenen se och höra flytande gränser mellan privat och offentligt, mellan individ och kollektiv genom detta fascinerande enkla grepp att fyra skådespelare delar på Knausgårds roll, och därmed undviker det här monolitiska-hybris-megalomana som är så starkt i verket. Det är också ett samtida grepp som vi verkar gilla nu, och syns i uppsättningar om Sara Lidman som pågår just nu på samma teater, och i en Strindbergs-uppsättning av samma regissör som gjort ”Min kamp”, Ole Anders Tandberg.

Om man inte har läst sex band Knausgård, är det fortfarande någon idé att gå, eller behöver man ta sig igenom allt först?

Två timmars teater som ersätter 3500 sidor Knausgårdprosa, det är en bra deal! Jag tycker att ett tecken på en bra roman eller film är att den inte skulle vara möjlig att gestalta i en annan form, att ämnet kräver den form det stöpts i, men här bryts den idén: Knausgårds sex band om sitt liv går att tänka sig i pjäsform efter att man sett den här.

Snällare som teater

Fast pjäsen blir oundvikligt en mildare, snällare, och därmed kanske lite ointressantare version. Lekfullare lättare Knausgård som snabbkaffe, sa Maria Edström som recenserade i radions Kulturnytt i morse, och det stämmer. Föredrar man snabbkaffe så är det ofta för att syran är mildare, man får mindre ont i magen men också mindre kickar.

Knausgård fick ju kritik för att lämna ut sina nära och kära och för en del kontroversiella åsikter. Finns det laddade kvar?

I uppsättningen finns det knappast kvar, det är snarare vissa scener som liksom pekar mot det som ansetts upprörande, som att skriva om sin familj på avslöjande sätt. 

Men det är ju det spännande med Knausgårds projekt, att han låter sin berättare pendla mellan hybris och självförakt och den pendlingen laddar läsningen, man blir osäker av att läsa en sådan berättelse. Så fort man upprörs av något, så är berättaren strax ångestladdad och liksom suddar ens upplevelse.

Manlig hjälte i en lång tradition

Knausgård skriver fram en manlig hjälte i en lång tradition, den fria mannen som genomskådar allt i det äckliga Sverige där vi är rädda för sanningen och dömer litteraturen moraliskt. Knausgård vågar däremot säga allt, väjer inte för smärtan, för det fula i honom, i oss.

Stockholms Stadsteater har valt att återtrycka ”Cykloptexten”  som Karl Ove  Knausgård skrev i Dagens Nyheter i våras i en debatt om hans debutroman ”Ute ur världen” – som faktiskt kommer på svenska just idag – och det var en konstig text av en författare som inte ville ha kritik.

Fyra röster på scenen och bara en här. Det är lite som om monoliten kommer tillbaka. Det är en läsanvisning som kanske är inkastad för att liva upp den mer lekfulla, lojala pjäsen, men den skapar en spänning liksom utanför scenen.

De fiktiva världarna överfaller oss, det är Stieg Larssons Millennium, det är Star Wars, och jag tänker ibland att vårt behov av att låta våra älsklingsberättelser få evigt liv, också är en rädsla för allt som tar slut. Och nu har vi Knausgård-land… men det är klart man ska se den, här finns massor av sårbarhet att gå in i.