I ett ljust rum i en kal industrilokal står skådespelarna Sandra Medina och Nils Granberg uppställda. Regissören Helena Sandström står upp, medan manusförfattaren Johanna Emanuelsson sitter på golvet mittemot, och i ett hörn vid ett piano sitter artisten Jaquline Ronneklew, redo att börja spela.

Dramat inleds:

– Vad jobbar du som?

– Timvikarie på pool.

Teaterregissören Helena Sandström vill välkomna oss in i en global by där flexibiliteten är religion och där invånarna är timvikarier, bemanningspersonal, migrantarbetare och frilansande kulturarbetare. Den osäkra tillvaron på arbetsmarknaden gör att det är svårt att kunna planera sitt liv och när ingen vet vilket jobb man ska gå till imorgon, så växer oron inom en.

– Föreställningen är en spegling av den samhällsutveckling som vi sett i många år nu och som bara växer, berättar Helena Sandström.

Humor och allvar

”Välkommen till Prekariatet” är en allkonstföreställning som blandar satir med tungt allvar:

– Humor är ju ett ganska bra sätt att öppna upp människors tankar och sinnen. Man får människor att slappna av och se det absurda i saker. Då är det lättare att prata om allvarliga ämnen och det finns ju någonting absurt med hur arbetsmarknaden och trygghetssystemen är uppbyggda gentemot verkligheten, säger Sandström.

På scenen blandas koreograferad dans med dramatik och live-musik. Med föreställningen vill hon få oss att vakna till liv och fundera över samhällsutvecklingen.

– Jag vill väcka den sovande medelklassen och jag vill att de som själva inte tillhör prekariatet ska se den här föreställningen. För jag tror att många tänker att en yngre generation vill ha den här utvecklingen och jag tror inte det stämmer, säger Sandström.

Trendig term inspirerar

Pjäsen har hämtat sin inspiration från författaren Guy Standings bok ”Prekariatet – den nya farliga klassen”. Ordet beskriver en växande ny samhällsklass som består av människor som lever i en otrygg tillvaro på arbetsmarknaden och som kan bli farliga.

– Individerna i prekariatet kan bli potentiellt farliga, för om man inte känner att man ingår i samhällets trygghetssystem eller kan känna att man är en del av samhället, så finns det en risk att man dras åt mer extrema strömningar, menar Sandström. 

I slutet av repetitionen upphör dialogen och skådespelarna faller ihop på golvet. Kvinnan bär mannen på sin rygg, faller ihop och försöker resa sig igen. Långsamt faller artisten in i en finstämd pianomelodi och i takt till musiken slår hon huvudet i en stol, gång på gång. Artisten Jaquline Ronneklews sång accentuerar slagen mot huvudet i hennes låt ”Players”.

– Jag drömmer om ett samhälle där vi har just har fokus på oss som medmänniskor, där det inte är lönearbete, prestige och pengar är det viktigaste. Där kärlek, konst och gemenskap är det som räknas, säger Sandström.