Att växa upp handlar till stor del om att våga göra saker som inte förväntas av en. I Zootropolis har Judy Hopps bestämt sig för att bli den första kanin-poliskonstapeln. Vi befinner oss alltså i en värld där däggdjur har kläder och beter sig ungefär som människor, fast fortfarande har kvar vissa djuriska särdrag.
Elefanter slevar upp glass med sin snabel och snabbtågen har utgångar i typ fem olika storlekar (varför inte de minsta sorkarna kan gå ut genom samma stora dörr som noshörningen är oklart men förmodligen en dum fråga).
Som liten lär Judys föräldrar henne att drömmar är bra så länge de inte blir verklighet. Nästan ordagrant enligt filosofin Homer Simpson formulerade till sina barn: ”Ungar, ni försökte ert bästa och misslyckades eländigt. Läxan är: försök aldrig”.
Men Judys tidiga möte med en mobbare ger henne motivationen att aldrig ge upp. 15 år senare är hon färdigutbildad polis och skickas till storstaden Zootropolis (Zoo-York, i princip), men tas inte på allvar av den grova vattenbuffeln som är polischef. Judy tvingas dela ut P-böter. Som av en händelse snubblar hon över ett fall med en försvunnen utter och tar hjälp av en slirig men charmig räv med det osubtila namnet Nick Wilde.
Det blir ett bra actionäventyr där en hisnande jaktscen i en lilleputtig råttstad hör till höjdpunkterna. Annars är den stora behållningen kemin mellan Judy och Nick som gnabbas och lurar varandra om vartannat. Zootropolis anlägger en lätt samhällskritisk ton när det visar sig att rovdjuren i staden drabbats av en aggressiv smitta och de andra däggdjuren reagerar med rasism, eller snarare art-sism, om man så vill.
Med lite god vilja kan vuxna i publiken säkert projicera sina sociologipoäng på några scener. Judy lär sig snart att korruption finns inom både borgmästarens innersta krets och att man som polis kan söndra även om man menar väl.
Annars är det faktiskt roligt också, särskilt parodin på Gudfadern: en liten näbbmus vid namn ”Mr Big” som sköter Zootropolis mäktigaste maffia och vaktas av enorma isbjörnar.