Det är inte första gången som Sahlin tillfrågas om hon vill ställa upp som kandidat till ordförandeposten. Redan för tolv år sedan, under hösten 1995, lanserades Sahlin som kandidat sedan den tidigare ordföranden Ingvar Carlsson avgått. Den gången var Sahlin den självklara kandidaten som öppet kandiderade till posten. Hon framstod då som en förnyare som ville se mer av valfrihet och eget ansvar i välfärdspolitiken. I dag har hon tonat ner den profilen.

Tobleroneaffären fällde henne

Då det uppdagades att Sahlin hade köpt varor, däribland en Toblerone, på sitt tjänstekreditkort föll förtroendet för henne både inom och utom partiet. Den 16 oktober 1995 meddelade Sahlin på en presskonferens att hon skulle ta en timeout och åkte därefter till Mauritius med familjen.

Kreditkortsaffären blev föremål för utredning av åklagare som dock friade henne.

Vid en ny presskonferens den 10 november uppgav Sahlin att hon inte längre tänkte kandidera till ordförandeposten och avgick från sina poster i regeringen.

Kom tillbaka efter valet 1998

Efter att ha arbetat som konsult i två år kom Mona Sahlin tillbaka. När s-regeringen ombildades efter valet 1998 blev hon biträdande statsråd i näringsdepartementet med ansvar för bland annat arbetsrättsfrågor, småföretagande och regional näringspolitik. Hon fortsatte sedan som statsråd ända tills den borgerliga alliansen vann valet i september 2006.

Jakten på ny partiledare

Sedan Görans Persson hade meddelat sin avgång efter den socialdemokratiska valförlusten förra året började spekulationerna kring vem som skulle bli hans efterträdare. Trycket på att det skulle bli en kvinna var hårt både från gräsrötter och partidistrikt.

De fem kvinnor som först nämndes som möjliga efterträdare var LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, EU-kommissionär Margot Wallström, före detta samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin, före detta infrastrukturminister Ulrika Messing och före detta biståndsminister Carin Jämtin. Men det fanns också manliga kandidater som de tidigare ministrarna Pär Nuder, Thomas Bodström och Thomas Östros.

Alla andra kandidater tackade nej

Bland gräsrötterna på distriktsnivå och främst bland fackliga företrädare har det funnits ett starkt motstånd mot Sahlin. Fackets motstånd är av gammalt datum. Där minns man hur Sahlin som arbetsmarknadsminister 1990 var med och föreslog strejkförbud, men tvingades backa efter massiva protester. Sedan dess har hon ansetts opålitlig i fackliga frågor.

Stödet för vem som skulle efterträda Göran Persson var inom partiet till en början starkast för Margot Wallström. Hon sade dock nej i ett tidigt stadium.

Annan tradition inom s

I andra sammanhang kännetecknas ofta en ledare av att personen vill leda och inte skäms för det. Traditionen inom socialdemokratin är dock en annan.

-Det är så stort att det är få som känner att de vill vara kandidater. Man tar på sig det här uppdraget när man lyfts fram av andra, förklarar valberedningens ordförande Lena Hjelm-Wallén.

Favoriten Carin Jämtin tackade även hon nej till posten. Ulrika Messing sade definitivt nej strax före nyår med hänvisning till att yngste sonen är för liten och Wanja Lundby-Wedin sade att hon vill stanna kvar som LO-boss. Kvar bland de fem kvinnliga namnen återstod bara Mona Sahlin, som under hela processen varken sagt ja eller nej.

Om Mona Sahlin väljs blir hon partiets första kvinnliga ordförande.

Maja Lundbäck, SVT Text&webb