De första stegen mot dagens EU togs redan efter andra världskrigets slut, genom bildandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen. Parisfördraget som reglerade detta samarbete trädde i kraft 1952 - och upphörde att gälla den 23 juli 2002. Helt enligt planerna, eftersom fördraget var skrivet på 50 år.

1957 undertecknades Romfördraget, där man lade grunderna för den gemensamma marknaden med fri rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital.

Under åren som följde gick fler länder med i EG-samarbetet. Det dröjde dock innan målsättningarna i Romfördraget kunde genomföras.

Euron införs
Diskussionerna om ett fördjupat samarbete ledde fram till en konferens som hölls i den nederländska staden Maastricht 1991. Där enades man (efter stormiga debatter) om ett nytt fördrag om en europeisk union, EU. Samarbetet byggdes ut och omfattade därefter även en ekonomisk och monetär union (EMU) - även om flera medlemsländer senare ställde sig utanför bland annat eurosamarbetet.

Även samarbetet inom utrikes- säkerhets- och försvarspolitiken ökades.

Maastrichtfördaget trädde i kraft 1993.

Fördragets inebörd var dock minst av allt glasklar, och en översyn ordnades redan 1996. Frågor som ställde till oenighet var bland annat synen på EU:s utvidgning och jordbruksstödet.

Översynen ledde vidare till Amsterdamfördraget, som undertecknades hösten 1997.

Flera av de tyngsta frågorna förblev dock olösta, och man inledde så gott som genast arbetet med att förbereda en ny fördragskonferens.

Nya medlemmar
Konferensen ledde till ett antal beslut vid toppmötet i december 2000 i Nice i Frankrike. Där beslutades bland annat om att fler frågor i ministerrådet ska kunna avgöras med majoritetsbeslut i stället för i enhällighet.

Vidare bestämdes om ny röstviktning mellan medlemsänderna i ministerrådet så att det skulle gå att ta emot de nya medlemmarna som skulle komma med i unionen några år senare.

Dessutom beslutades att EU-kommissionen bara ska ha en medlem från varje medlemsland. Detta ska dock gälla först när EU får mer än 27 medlemmar. Fram till dess har de stora länderna två EU-kommissionärer.

Ja och sedan nej
Irland röstade först nej till fördraget 2001. I oktober 2002 sade irländarna ja i en ny folkomröstning.

Nicefördraget trädde i kraft den 1 februari 2003.

Nicefördraget, som ännu gäller, förhandlades fram under tidspress och alla frågor blev inte lösta. Därför beslutades om ett så kallat framtidskonvent. Det leddes av den före detta franske presidenten Valéry Giscard d'Estaing och skulle ta fram förslag om hur det framtida EU skulle se ut.

Mera majoritetsbeslut
Konventet leddde fram till ett förslag om en konstitution för den Europeiska unionen, som godkändes av medlemstaternas regeringar 2004. Konstitutionen innehöll bland annat färre och förenklade beslutsprocedurer och ännu färre krav på att ministerrådets beslut ska fattas i enhällighet.

Kvalificerad majoritet skulle bli det allra vanligaste sättet att besluta.

Dessutom skulle Europaparlamentet få större inflytande. EU:s yttre relationer skulle skötas av en "utrikesminister" och ministerrådet ledas av en president (ordförande) som skulle sitta två och ett halvt år åt gången.

Slut på pausen?
Försommaren 2005 röstade Frankrike och Nederländerna nej till konstitutionen i folkomröstningar. Då beslutades om en "reflektionspaus".

Om man kommer överens på midsommarhelgens toppmöte är den pausen sannolikt slut.

Källa: ne.se