60 år sedan sovjetiska krigssegern: Men alla vill inte vara med och fira

Det pyntas, putsas och prepareras överallt; ett av Vladimir Putins största ögonblick som Rysslands president närmar sig. Staden börjar fyllas av affischer med krigsveteraner, vapen från kalasjnikovs till stridsvagnar och patriotiska symboler tillsammans med texten "Nionde maj, 60 år sedan segern".

Publicerad

Artikeltexten fortsätter längre ner Hoppa till artikeltexten

Ett femtiotal av världens presidenter och premiäministrar är i antågande. De - inklusive Göran Persson - kommer hit till Moskva för att högtidlighålla Sovjetunionens seger över Nazityskland.

Visserligen slutade andra världskriget inte den nionde maj 1945, men beskedet att Tyskland kapitulerade villkorslöst nådde Moskva och Stalin den dagen, sägs det - därav firande just den nionde maj.

Firandet av vad? undrar en del kritiker, främst i Baltikum, men också i hela det Östeuropa som hamnade under sovjetiskt styre efter kriget. De ser Sovjets seger som sitt eget nederlag och har svårt att glädjas.

"Kriget började 1941"
Klyftan är djup. Frågar man en ryss när andra världskriget började får hon eller han ofta något tomt i blicken och säger efter viss tvekan att "det stora fosterländska kriget" började den 22 juni 1941 - alltså när Hitlers "operation Barbarossa", invasionen av Sovjet, inleddes.

Att Sovjet gick in i Polen den 17 september 1939, Finland den 30 november samma år och dom baltiska staterna i juni 1940 - det är något som medelryssen inte har den blekaste aning om.

Därför blir det också logiskt att - som president Putin gjorde i sitt tal till nationen i veckan - se på kriget som Sovjets, i princip Rysslands, bidrag till och enorma offer för frihet och fred i världen.

Terrorn, förtrycket och massmorden under kommunisttiden, främst under Stalins långa skräckvälde retuscheras helt enkelt bort ur historien.

Estland och Litauen vägrar fira
Att presidenterna i Estland och Litauen vägrar komma hit och fira segern - det vill säga permanentandet av den sovjetiska ockupationen av Baltikum - väcker ont blod.

Varför gräva i historien, det där hände ju för 60 år sen, säger man från ryskt håll. Fransmännen går ju inte omkring och klagar över tyskarna numera, trots allt blod som flutit.

Vad ryska makthavare bortser från är att balterna återfick sin frihet 50 år senare än fransmännen och att misstron och bitterheten i Baltikum knappast försvinner så länge Ryssland inte accepterar två för balterna grundläggande historiska fakta: Kriget började 1939. Friheten kom 1991, eller kanske till och med så sent som 1994 när den ryska armén till sist lämnade Baltikum.

Alla skulle kunna vara med
Be om ursäkt för ockupationen, avrättningarna, förtrycket deportationerna och ofriheten, och sluta blanda er i våra interna affärer, säger balterna.

Sluta diskriminera den ryska minoriteten, ge alla barn som så vill möjlighet till fullständigt skolgång på ryska, och erbjud alla ryssar som så önskar medborgarskap i era länder utan fåniga krav på språkfärdigheter och kunskap i era konstitutioner, säger ryssarna.

Ja, säger jag: Den ryska ursäkten kan nog klaras av på en minut, och utkast till lagändringar i Baltikum kan nog skrivas på en kvart. Så var det hela klart, och alla, precis alla, skulle kunna komma hit den nionde maj och högtidighålla Sovjetunionens seger över Hitler.

Bert Sundström
Moskva