Riksdagsdebatter blir sällan lika hetsiga som de direktsända tv-debatterna. Partiledarna har mer tid till sitt förfogande och väljer själva vilka ämnen de vill fokusera på. Det hindrade inte att det hettade till rejält emellanåt.  

Ett tydligt exempel var duellen mellan Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M) om statens finanser. Frågan om vem som är bäst skickad att sköta Sveriges ekonomi är ett kärt gammalt trätoämne mellan socialdemokrater och moderater. Moderaterna var länge det parti som väljarna tyckte hade bäst ekonomisk politik, men i den senaste mätningen från Novus har Socialdemokraterna gått om. Det där är mycket besvärande för Moderaterna och kanske särskilt för Kristersson själv eftersom skiftet ägt rum under hans tid som skuggfinansminister.

Budgeten underfinansierad

Nu försöker Kristersson återta ledartröjan och använde Konjunkturinstitutets (KI) senaste prognos som eldunderstöd. Myndigheten slår fast att regeringens budget är “mycket underfinansierad” och varnar för att pengarna inte kommer att räcka längre fram. Men man kan med fog hävda att Ulf Kristersson kastar sten i glashus, för även om Moderaterna och de övriga allianspartierna vill spara tio miljarder mer än regeringen så tycker KI att även deras reformutrymme på 30 miljarder är på tok för stort.

Striden om ansvar för statens finanser lär vi få höra mer av kommande elva månader, men den kommer knappast att vara huvudkonflikten i nästa års valrörelse. I stället hör vi ett eko från 2006 när allianspartierna vill återuppliva arbetslinjen, det vill säga sänkta skatter och skärpta bidrag. Den här gången riktar man främst in sig på utrikesfödda, snarare än förtidspensionärer och långtidssjukskrivna som 2006.

Socialdemokraterna å sin sida vill att konflikten ska stå mellan allianspartiernas skattesänkningar och investeringar i välfärden. Den goda ekonomin ska komma alla till del, säger statsministern, och hävdar att allianspartiernas skattesänkningar kommer att rasera välfärden. För att riktigt betona bekymret slog han ihop allianspartiernas skattesänkningar och hävdade att de vill sänka skatterna med 100 miljarder. Ohederligt tyckte förstås allianspartierna, men när det är mindre än ett år kvar till valet är det inte ovanligt med kreativ matematik.

Lägre ingångslöner

En annan klassisk höger- och vänsterkonflikt, som båda sidor omfamnar, handlar om den svenska modellen. Allianspartiernas förslag om inträdesjobb med lägre ingångslöner tar statsministern till intäkt för att allianspartierna vill sänka människors löner medan de hävdar att även dåligt betalda jobb är bättre än att leva på bidrag.

Ett viktigt skäl till att båda de traditionella blocken gillar en tydlig höger-vänster konflikt är att det ger mindre utrymme för Sverigedemokraterna.

Öppnar för uppgörelser

Debatten präglades till stor del av sakpolitik. Stefan Löfven tog upp regeringsfrågan både med Ulf Kristersson och Annie Lööf där han krävde svar om C-ledaren står fast vid sitt avståndstagande mot Sverigedemokraterna. Löfven har förstås ett intresse av att kasta ljus på den här sprickan i alliansen kring regeringsfrågan, en splittrad allians ger honom större förutsättningar att fortsätta regera.

Men även Ulf Kristersson öppnade i dagens debatt för breda uppgörelser över blockgränsen. Hela sitt inledningsanförande ägnade han åt migrationspolitiken och behovet av att göra upp med Socialdemokraterna när den tillfälliga flyktinglagen slutar gälla 2019. Det har onekligen runnit en hel del vatten under broarna sedan 2015 då Anna Kinberg Batra (M) först inte ville göra upp med regeringen och gjorde sitt bästa för att vinna väljare på att vara hårdare i migrationsfrågan. Den strategin fungerade bara tills dess att Socialdemokraterna och Miljöpartiet gjorde helt om och lade svensk asylpolitik på EU:s miniminivå.

Utveckla överenskommelse

Hur villig Stefan Löfven är att göra upp om migrationspolitiken återstår nu att se. Det finns redan en migrationsöverenskommelse mellan regeringen och allianspartierna som det inte borde vara alltför komplicerat att bygga vidare på. En fördel för Kristersson är ju förstås att han på så sätt skulle slippa en av de frågor som fortfarande splittrar hans allianslag.