När Miljöpartiet nu försöker starta om i Almedalen väljer partiet självklart sin hjärtefråga, klimatet, som utgångspunkt. Men redan här visar sig en av svårigheterna för ett parti som samtidigt sitter i regeringsställning: Det mesta kostar pengar. Alltså väljer Miljöpartiet en billigare utväg. Man utser en ny nationell samordnare för ett fossilfritt samhälle. Det kostar lite, ger rubriker, men kan å andra sidan ifrågasättas för att mest vara symbolpolitik.

Kritiker in i värmen

Som så ofta inom politiken utnämns en känd person. Svante Axelsson är före detta generalsekreterare för Svenska Naturskyddsföreningen och en av Sveriges tyngsta opinionsbildare på området.

Genom att utnämna honom får regeringen extra uppmärksamhet också kring sakfrågan. Samtidigt gör man sig av med en jobbig kritiker genom att lyfta in honom i värmen. Men frågorna till Svante Axelsson handlade idag inte så mycket om fossilfria bränslen. I stället fick han framför allt svara på frågan hur han, som varit så kritisk mot regeringens kolbeslut, nu kan börja arbeta åt regeringen.

Svikna löften

Återigen påminns alltså väljarna om Miljöpartiets stora valsvek, det vill säga löftet i valrörelsen 2014 att Vattenfalls tyska brunkol skulle stanna i marken. Väl i regeringsställning visade det sig att Miljöpartiet inte kunde hålla detta löfte. I stället tvingades partiet att gå emot tidigare löften och godkänna en försäljning som man tidigare tagit avstånd ifrån.

Det här fångar lite av de problem Miljöpartiet står inför när man nu ska försöka restaurera förtroendet för partiet. Som regeringsparti är utrymmet begränsat för egna publikfriande utspel. För det andra har partiets mest kontroversiella kompromiss ingåtts i den viktigaste profilfrågan, klimatfrågan. När Miljöpartiet nu försöker starta om och av naturliga skäl väljer att profilera sig i denna fråga, riskerar man alltså under överskådlig tid att bli påmind om sveket kring det tyska brunkolet.

Måste leverera

Samtidigt är det upp till bevis för Miljöpartiet i den andra profilfrågan, skolan. Språkröret Gustav Fridolin lovade i valrörelsen en bättre skola efter 100 dagar. I stället har han mest tvingats hantera kriser inom regeringen, inom Miljöpartiet men framför allt kring en radikalt förändrad flyktingpolitik och flera andra kontroversiella uppgörelser inom regeringen.

Också på skolans område måste Miljöpartiet och regeringen börja leverera politiska framgångar. Annars riskerar Gustav Fridolin att gå samma öde till mötes som Åsa Romson när Miljöpartiet samlas för nästa partikongress våren 2017.