Reinhold är sydafrikan, kom till Oman för åtta år sen och blev kvar. Han driver en resebyrå som säljer äventyr i Rub Al-Khaliöknen och utflykter till havssköldpaddorna på dom skyddade stränderna. Nä, han är lyrisk och säger att här finns inga terrornätverk, inga intoleranta predikanter, ingen stötande fattigdom eller horribla orättvisor - bara Sultan Qabus, och det tycks fungera bra.

"Veldig hyggelige folk"
Torstein sitter och sover på fiskrestaurangen med utsikt över hamnen i Muttrah. Han vaknar till när Emanuel, fem år, säger hej i tron att han är svensk. Barnen har blivit ganska snabba på att se vilka som är nordbor efter flera år i arabvärlden.
Torstein bjuder på läsk och berättar att han just flugits in av sitt rederi för att hjälpa en norsk båt med ett tekniskt problem. Han har varit i regionen förr men aldrig i Oman.

-Veldig hyggelige folk, säger han som om han väntade sej nåt annat.

Och så pratar vi lite om uppriktig gästfrihet hos stolta människor som verkar ta livet med ro. Omanierna är öppna och självsäkra som om sjöfarartraditionerna från 1700-talet, då riket också omfattade Mogadishu, Mombasa och Zanzibar, gav andra vyer och förhållningssätt än den förhärskanden ökenmentaliteten hos beduinfolken på resten av den arabiska halvön.

Upplyst despot
De är inte många, omanierna, ett par miljoner i ett land drygt hälften så stort som Sverige. Här finns olja, förstås, väl investerat i fri skola och sjukvård. När sultan Qabus störtade sin far 1970 fanns det sju kilometer asfalterad väg i det nästan medeltida sultanatet, men som med sonens palatskupp gick det undan.

Den upplyste despoten öppnade och började utveckla landet. Och Sultanen gick sin egen väg: han är inte beroende av prästerskapet som kungahuset i Saudiarabien; han för en egen utrikespolitik, hade till och med förbindelser med Israel ett tag på 90-talet, innan relationerna försämrades igen; han har sett till att fördela inkomsterna bättre än grannarna på den arabiska halvön och han har inga inhemska väpnade konflikter som Jemen.

Fridfullt, vänligt, vacker - men dyrt
Oman är fridfullt, vänligt och mycket vackert med de höga bergen invid kusten, stränderna och en orörd sandöken.

-Men litt dyrt, säger Torstein och försöker få ordning på kursen i en komplicerad omräkning med euro mellan rialer och norska kronor.  

Fast det betyder å andra sidan att Reinhold och andra tjänar bra på sina delfinutflykter, dykturer och havssköldpaddorna som kommer upp och lägger sina ägg på nätterna medan ungarna kläcks på morgnarna.

Men trots lyxhotellen (ett av världens mest exklusiva finns söder om huvudstaden Muscat) har massturismen inte hittat hit - och inte heller uppmuntrats att komma.
Sultanen skyndar långsamt och verkar nästan progressiv: en del av parlamentet väljs i allmänna val där också kvinnorna har rösträtt, ja en kvinna sitter t o m i regeringen.

Ingen korruption
-Det är bättre här än i resten av arabvärlden, säger Reinhold. Här finns t ex ingen korruption att tala om, menar han.

-Eller demokrati, säger jag.

-Men vad begär du, säger han. Det här är ju Mellanöstern. Förresten, Sultanen är bra och det skulle inte förvåna mej om han fortsätter att vara först med reformer bland dom här i regionen som pratar högljutt om demokrati men tar så god tid på sej.

På fiskrestaurangen håller Torstein på att somna igen, nu när barnen lämnar honom ifred. Kyparen kommer tillbaka med hans växel - det är mer än vad notan gick på. Han blinkar lite och kluckar gott:

– Fan, det var ikke så galt, hit må man reise igjen.

Bengt Norborg