Många har förvånats över den kinesiska öppenheten efter katastrofen. Många säger att rapporteringen har varit rent "västlig" i omfattning och inriktning.

Erfarenheten från kommunistdiktaturer har annars varit att man inte visar olyckor i det egna landet - men gärna katastrofer i väst.

Censur i Kina-tv
Men det börjar komma kritik. Både mot kinesisk tv:s rapportering och mot myndigheternas misskötsel av området både före katastrofen och efter.

Kinesisk tv visar visserligen tappra räddningsarbetare, gärna soldater. Men de upprörda drabbades kritik förtigs. Mitt i tragedin
blir rapporteringen mera av solskenshistorier om hjältemod (vilket
naturligtvis också finns).

Men den andra sidan förtigs. Om kritiker som talar om byggfusk och korruption och om allmänt odugliga partipampar. Myndigheterna har lovat undersökning, det är ett svar på en kritik som inte visas öppet.

Sorg och bitterhet
Till den kritiken kommer uppgifter om att armén reagerade alldeles för långsamt. Sådant kan förklaras med sorg, bitterhet och efterklokhet. Men det drabbar en nästan mirakelförklarad stats- och partiledning.

Frågan är: Är öppenheten att visa katastrofbilderna, som girigt slukas av världens massmedier, ett sätt att försöka tränga undan det negativa: kritiken efter jordbävningen, Tibet, OS?

Presidenten teg
Det dröjde fyra dagar innan presidenten sade ett ord av medkänsla till sina drabbade landsmän. Han överlät det åt sin premiärminister.
Det är en viktig skillnad som noteras i ett land där rang och status är oerhört viktiga element i samhällslivet.

Det finns en parallell till denna katastrof. Katrina och New Orleans.
Märkligt nog dröjde även i USA presidenten innan han visade sig på katastrofplatsen.

Katastrofen som inte glöms
Både hans handfallenhet och räddningsinsatserna kritiserades. Plötsligt visades ett annat USA, det fattiga. Baksidan av ett rikt, demokratiskt land avslöjades för världen. Det blev en pinsamhet för president och myndigheter. Och Katrina-katastrofen är inte glömd.

Nu har en annan tragisk katastrof placerat andra fattiga människors lidande i rampljuset.

Frågan är nu: Lyckas diktaturen Kina få sitt folk - och världen - att glömma fortare?

Bo Inge Andersson, utrikeskommentator, Rapport/SVT