Det lilla hotellet mitt emot matbutiken i Hoting med sina runt 700 invånare fungerar numera som ett flyktingboende. Där inne har de 80-tal asylsökande just fått ett startkit, en blå påse som består av sängkläder, täcke, handduk och toalettartiklar.

Migrationsverket har också informerat om vad som kommer att hända de närmaste dagarna och hur deras asylansökan kommer att hanteras. Det som för stunden verkar vara den viktigaste informationen är lösenordet till det trådlösa bredbandet.

När personalen på boendet delar ut en säck med leksaker till barnen applåderar alla.

”Känns igenting just nu”

Trots att flykten nu är över är det många som säger att de inte vet hur det känns att vara framme.

– Det känns ingenting just nu. Vi är trötta. Det var en lång väg från Malmö, säger Moayed från Syrien.

Han och hans fru Shaza har varit gifta i fyra månader. Deras resa till Sverige började den 2 oktober.

I Syrien jobbade han som advokat, Shaza som ingenjör. Paret säger att de vill till Stockholm eftersom de har släkt där.

– Men först måste vi vila, säger Moayed.

Flydde Afghanistan

Att fråga dem som i dag flyr Syrien, Afghanistan eller Irak om hur deras resa sett ut är som att be någon att rabbla upp europeiska länder: 

– Turkiet, Grekland, Bulgarien, Slovenien, Kroatien, Serbien, Makedonien, Ungern, Österrike, Tyskland.

Mounir från Irak kommer inte ens riktigt ihåg vilka länder han varit i de senaste 19 dagarna och behöver ta hjälp av en mobilkarta. Många av dem som nu söker asyl i Sverige skulle räkna 19 dagars flykt som en kort resa.

Afghanska Basira och hennes familj har varit på resande fot i tre månader när jag träffar dem på färjan från Travemünde. Dottern hon håller i famnen var två månader gammal när de flydde från Kunduz i Afghanistan.

– Vi var tvungna att lämna vårt land för att det är krig där. Talibanerna förstör livet för så många, säger Basira.

”Polisen sköt på oss”

Hon säger att hon inte vet om familjen kommer att stanna i Sverige. 

– Hur är Sverige för afghaner? Finns det möjligheter för oss att leva ett bra liv, frågar hon mig. 

De flesta afghaner reser genom Iran för att ta sig till Turkiet. Basira säger att det var den värsta delen av resan. 

– Polisen sköt på oss för att vi olagligt tog oss in i landet.

”Svårt att leva i Syrien”

Efter nästan fem timmar når färjan den tyska staden Rostock. Ytterligare ett 50-tal människor på flykt kommer på färjan, som nu enligt Migrationsverket har asylsökande. Eftersom inga har hytter samlas alla i baren längst fram på båten, med utsikt över vattnet.

Barn springer omkring och leker, något som verkar irritera vissa av färjans ordinarie passagerare. På golvet ligger människor och sover.

En syrisk 27-årig man som inte ville nämna sitt namn säger att hans resa har tagit en vecka. Han planerar att stanna i Sverige där han har släkt.

”Många krigar i Syrien”

I Syrien jobbade han som designer men vad han kommer att kunna jobba med i Sverige vet han inte.

– Det är väldigt svårt att leva i Syrien i dag. Det är så många som krigar mot varandra. Islamiska staten, Ryssland, regeringen, säger 27-åringen.

Vid ett fönster sitter familjen Akbari, ursprungligen från Afghanistan. Mamma Sara, döttrarna Mahsa, Halima, Salima och sonen Ali bodde fem år i Iran, innan de insåg att de inte hade någon framtid i landet. 

– Jag vill att mina barn ska kunna utbilda sig och få en bra framtid, säger Sara Akbari.

Många afghaner jag talar med vittnar om att de blivit utsatta för rasism och diskriminering i Iran. Afghaner får inget medborgarskap oavsett hur länge de bott i landet och de utestängs från vissa utbildningar.

”Då tar jag mitt liv”

Familjen Akbari har även bott i Turkiet.

– Jag har varit på flykt i många år. Det finns inget liv i Afghanistan. Om Gud vill får vi stanna i Sverige, säger Sara Akbari.

Dottern Halima, 16, säger att hon vill plugga juridik.

– Många har trampat på kvinnors rättigheter. Jag vill hjälpa kvinnor, säger hon.

Familjen Akbaris resa från Turkiet har kostat runt 3.000 dollar, cirka 25.000 kronor. Jag frågar Sara vad som händer om de inte får stanna i Sverige. 

– Då tar jag mitt liv så att barnen får vara kvar. Jag åker aldrig tillbaka till Afghanistan, säger hon.

”50 personer på båt avsedd för 20”

Ombord på färjan till Trelleborg finns ett flertal ensamkommande barn från Afghanistan. 

Ahmad, 16, reser tillsammans med Roman, 14, och Mirwais, 16. De vill till Stockholm och frågar mig hur lång tid det tar med tåg från Trelleborg.

Ahmad visar en bild på den gummibåt de åkte med till en grekisk ö, som han inte kan namnet på.

– Över 50 personer klämdes in på den här båten. Det fanns plats för max 20. 

Duschade hos smugglare

Pojkarna har sovit i parker och på flyktingförläggningar under sin resa genom Europa.

– Ibland fick vi duscha hos flyktingsmugglare. Nu var det ett tag sen vi kunde tvätta oss, därför vill vi inte att människor kommer för nära oss nu. Vi skäms, säger Ahmad.

När båten stannar i Trelleborg börjar människorna på flykt att krama och pussa varandra. De förstår att de nu kommer att skiljas åt efter veckor av gemensamt resande.

Många frågor, få svar

Migrationsverkets personal kommer ombord och informerar om vad som ska hända. Myndigheten har arabisktalande medarbetare, men inga persisktalande. Det är nu jag blir informell tolk för afghaner, kurder och enstaka iranier. De omringar mig och innan jag har hunnit översätta fråga och svar ställs nya frågor som de vill att jag ska översätta:

– Vad händer om jag vill ta mig till ett annat land?

– Kommer polisen att ta mig?

– Jag har släkt här, hur gör jag för att hamna hos dem?

– Ska jag åka vidare till Finland eller Norge, vad tycker du? Snälla ge mig råd, vädjar en.

Det är en kaosartad stämning och många av barnen gråter.

”Taxi till Göteborg – för 5.000 kronor”

Trelleborgs kommun är ansvarig för de ensamkommande barnen. Därför blir de kvar här.

Övriga sätts på bussar som kör genom ett mörkt Skåne. Klockan har hunnit bli över 20 och det råder ett spänt lugn i bussen. Det går nästan att ta på alla de obesvarade frågorna som hänger i luften.

Vid parkeringen för Jägersro trav och galopp får människorna gå av och nytt kaos uppstår.

Migrationsverkets personal försöker sortera flyktingarna efter dem som planerar att stanna i landet och dem som tänker åka vidare. En taxichaufför erbjuder en man som vill till Göteborg att köra honom – för närmare 5.000 kronor.

Familjen Akbari frågar om de får låna min telefon. De har en vän i Malmö som kommer att hämta dem från centralstationen.

De som väljer att låta Migrationsverket placera dem någonstans i landet kliver återigen på bussen. För dem väntar en 16 timmar lång resa till Hoting, i Ångermanland.

”Vill jobba och lära mig svenska”

Mounir från Irak hamnade i Sverige efter att ha lyssnat till en väns råd. Trots att Ångermanland visar upp sitt vackraste jag med 10 plusgrader, klar himmel och strålande sol, säger Mounir att han hellre velat stanna i Tyskland.

– Jag har inte bestämt mig för om jag ska stanna här. Om jag gör det vill jag jobba och lära mig svenska, säger han.