För den som följer debatten i de båda länderna är det som om två helt olika dokument diskuteras. EU:s grundlag är som Bibeln, i den står många motsägelsefulla sanningar att finna, beroende på vem som är uttolkaren. I Frankrike är grundlagen ett hot mot höga löner och pensioner. I Nederländerna ett hot mot nationellt självstyre. I bägge länderna har folkomröstningen om grundlagen utlöst en allmän debatt för och emot EU. Efter årtionden som EU-medlemmar så har entusiasmen falnat och allt fler medborgare frågar sig på vilket sätt EU bidrar positivt till just mitt liv?

I Nederländerna är debatten sval, intellektuell och skeptisk. Den handlar om hur ett litet land som Nederländerna ska klara att behålla sitt nationella självstyre i ett EU där medlemsländerna ständigt utökar sitt samarbete. Regeringen är impopulär och enligt opinionsmätningarna åtnjuter man förtroende hos bara 19 procent av väljarna.

Nej-sägarna använder folkomröstningen till att protestera mot en rad missförhållanden där den egna regeringen och inte EU:s grundlag står i skottgluggen. Den holländska nej-kampanjen har fått draghjälp av invandrarfientliga Groep Wilders som tvingades gå under jorden efter de politiska morden på Pim Fortouyn och The van Gogh. Men i kampanjens slutskede har han inlett en turné, omgiven av sex livvakter.

Lidelsefull debatt
I Frankrike är debatten lidelsefull, nervös, i centrum står frågan om grundlagen befäster ett mer socialt rättvist Europa eller om den befäster de nyliberala, angloamerikanska influenserna om frihandel och mer konkurrens. Men även här tar debatten avstamp ur nationella trauman som globaliseringen, utflyttning av jobben och den höga arbetslösheten som ligger på 10,2 procent, en utveckling som kommer att skyndas på om grundlagen träder i kraft, enligt nej-sidan.

I båda länderna lutar det just nu åt ett nej till EU:s grundlag. Men sedan upphör likheterna. För holländarna är det första gången som man direkt får rösta i en EU-fråga. Inte på nära 200 år har det hållits en folkomröstning. Och det verkar finnas ett uppdämt behov att säga ifrån, att protestera mot den styrande elitens entusiasm inför ett integrerat Europa. Övergången från nationella valutan guildern till euron är till exempel fortfarande ett öppet sår, i torsdags fick landets finansminister Gerrit Zalm försvara sig mot oppositionens anklagelser att guildern var medvetet undervärderad vid övergången till euron.

En paradox är att 75 procent av holländarna säger sig vara varma EU-anhängare men vill inte säga ja till grundlagen som var tänkt att göra samma EU mer demokratiskt och effektivt. "Vi gillar idén med EU men det går för fort" tycks budskapet vara.

Likheter med Sverige
Argumentationen från den holländska nej-sidan har många likheter med den svenska; man säger nej till de nya röstreglerna som befaras stärka de stora medlemsländernas makt på bekostnad av små länder. Ett fördjupat försvarspolitiskt samarbete och en gemensam, vald EU-ordförande är andra argument för att rösta nej. Ja-sidan, som företräds av landets största politiska partier, höll länge en låg profil. Nu kampanjar man för EU som fredsprojekt och trummar in att förhandlingar och kompromisser är att föredra framför väpnade konflikter.

Unikt för Nederländerna är att ja- och nej-sidan tävlar om att vara den mest restriktiva mot invandring. Nej-sidan hävdar att EU:s grundlag leder till att EU kommer ta makten med gemensamma regler för invandring och att det skulle försvaga den alltmer restriktiva, holländska politiken. Ja-sidan lovar att EU:s gemensamma invandrings-och asylregler kommer innebära en skärpning.

I Frankrike däremot gillar nej-sidan verkligen EU som idé och är positiv till att medlemsländerna knyts allt närmare varandra inom EU. Däremot vill man se en annan grundlag än den som nu föreligger. Genom att rösta nej hoppas man tvinga fram en omförhandling. I det nya fördraget vill man se mer långtgående skrivningar om gemensam standard för sociala trygghetssystem, så att företagen inte kan shoppa runt efter billigaste kostnadsläget, så kallad social dumpning.

Missnöje med Chirac
Fransmännen vill också visa sitt missnöje med presidenten Jacques Chirac. Utöver vreden över arbetslöshet och svag ekonomi är bitterheten stor över att många socialister tvingades lägga sin röst på Chirac i valet 2002 för att inte högerextremisten Jean Marie Le Pen skulle vinna. Som tack för hjälpen anser fransmännen att Chirac borde höjt sig över vänster- och högerpolitiken och tagit på sig rollen som landsfader.

I stället ser man grundlagen som Chiracs försök att göra sig odödlig genom att få sina marknadsliberala principer inristade i en konstitution som kommer gälla en mansålder framöver. Chirac lovar att grundlagen garanterar ett EU som är socialt och rättvist. Så står ord mot ord.

Nervositet i Bryssel
I Bryssel följer man nervöst den franska debatten och diplomater suckar över att den franska nejsidans modell innebär dyra sociala trygghetsnät, hög arbetslöshet och skyddsmurar mot resten av världen.
Vad händer vid ett nej? EU:s ledare försäkrar att det inte existerar någon "plan B" om Frankrike skulle rösta nej. Men Luxemburgs statsminister Jean Claude Juncker som nu innehar ordförandeskapet i EU sa nyligen att det är otänkbart att arbeta vidare med grundlagen om Frankrike röstar nej. Då inträder en politisk kris, självrannsakan och på sikt, nya förhandlingar.

Men det är inte troligt att de socialistiska fransmännen kommer få igenom sin version av grundlagen. Det är många EU-länder emot, däribland Sverige, eftersom man vill kunna reglera sina egna sociala trygghetssystem och inte få nivåerna dikterade av EU. En annan omedelbar konsekvens av ett nej är bli att Turkiets medlemsförhandlingar i oktober äventyras. Ett av skälen till det fransmännens nej är att man tröttnat på den pågående utvidgningen av EU. Frankrike har tappat i makt. Fransmännen har varit emot alla nya medlemsländer på sistone men Turkiet anses extra svårsmält eftersom det inte betraktas som en europeisk kultur.

Men i en rad länder har den nya grundlagen röstats igenom utan större dramatik, senast antog Belgiens folkvalda den nya grundlagen. Men två av de sex länder som var med om att grunda EU ser alltså ut att få bakläxa av sina väljare. Om det blir nej kommer det att skapa inrikespolitiska chockvågor och tvinga EU-eliten i Bryssel att göra halt och försöka ta reda på vad för slags budskap som väljarna skickat med sitt nej.

Erika Bjerström
Bryssel