Hur fick du idén till reportaget?

Efter programmet om barnen från Ingusjien fick jag många frågor om hur familjen har det idag. Själv hade jag svårt att släppa det faktum att det fanns så olika uppfattningar om gränspolisens roll och befogenheter. Själva var de nöjda med sitt arbete – men de kritiserades av många andra. Jag frågade mig vad det egentligen är som gäller – finns det ett ”rätt eller fel”?

Vilka arbetsmetoder och källor användes?

Jag kontaktade ett stort antal personer för att få veta vad som är juridiskt rätt och fel att göra vid verkställighet av utvisningar. Anställda och tidigare anställda på JO, jurister, gränspoliser, advokater, forskare, utbildare för polis, intresseorganisationer. Underhand blev det tydligt att det inte finns en gemensam skriven praxis eller handbok i hur utvisningar ska verkställas. Både enskilda poliser, utredare på RPS samt intresseorganisationer pekade på bristen på en gemensam hållning och vilka risker det kan innebära. Flera personer pekade också på hur ensamt gränspolisenheter ofta arbetar – inte sällan har de sin arbetsplats utanför polishuset och de saknar ibland direktiv eller mål från ledningen på sin polismyndighet.

Det som finns att förhålla sig till som gränspolis är utlänningslag och polislag, verksamhetsplaner från de olika polismyndigheterna, regleringsbrev från regeringen, ett knapphändigt regelverk från Rikspolisstyrelsen om utvisningar via flygplan som mest rör administration. Samt så kallade cirkulärmeddelanden (runt tio per år) med uppdateringar från Centrala gränskontrollenheten till landets 21 gränspolisenheter (som för övrigt ska bli en enda myndighet 2015).

Polisen ska förhålla sig till proportionalitetsprincip, behovsprincip och hänsynsprincip – men vad det innebär i praktiken när det gäller utvisningar är öppet för tolkningar. Det finns enstaka händelser och frågor som är tydligt reglerade – eller där JO har fastställt vad de innebär i praktiken.

Jag begärde ut alla anmälningar och beslut från JO som rör polisens verkställighetsarbete, vilket visade sig vara relativt få. Jag begärde ut handlingsplaner, cirkulärmeddelanden etc. Jag begärde ut anmälningar mot enskilda poliser.

Det blev underhand tydligt för mig att det inte går att få ett rakt svar på vad som är ”rätt och fel” – men att denna öppenhet för olika tolkningar är ett problem i sig. Den kan leda till godtycklighet och i värsta fall innebära att lagen inte är lika för alla.

Det finns inget sätt att via statistik ta reda på om polisen i Gävle/Dala agerar på annat sätt än andra gränspoliser. En möjlighet hade varit att ta fram statistik på hur många gånger gränspolisen i olika polismyndiheter använder paragrafen 12:17 i utlänningslagen, men det finns tyvärr för många felkällor i den metoden och den valdes därför bort. Flera intresseorganisationer pekade på att de får oproportioneligt många kritiska samtal och rapporter om gränspolisens arbete i just Gävle/Dala, bland andra Amnesty. När en organisation med nationellt perspektiv beskriver detta i en intervju anser vi att är det befogat att berätta.

Jag fick åtta olika tips om missförhållanden i Gävle/Dala när det gäller verkställighet som jag tyckte att det fanns anledning att gå in lite djupare på. Det rörde sig om polishämtning av ungdomar i eller i närheten av skolan, hämtning av barn på förskolan, hur barnfamiljer hämtats tidigt på morgonen av många poliser, brysk behandling samt krav från gränspolisen att barn skulle anmäla sig vid polisstation två gånger i veckan. Jag valde att bara ta upp två ärenden förutom familjen från Ingusjien, de som jag ansåg vara allvarligast och där det fanns tydliga belägg för vad som hänt. Några av de andra tipsen stannade vid ”ord mot ord”, andra var för komplicerade för att kunna gå till botten med och berätta på den begränsade tid jag hade.

Stötte du på några problem?

Jag förstod relativt tidigt att det inte fanns ett tydligt ”rätt eller fel” i alla situationer och att det är mycket upp till gränspolischefen i olika polismyndigheter att tolka det regelverk som finns och utarbeta sin egen praxis.

Jag ville gärna intervjua forskare, jurister på polismyndigheter eller representanter från polisutbildning om hur lagtext kan tolkas och vilken tolkning som är möjlig eller rimlig.

Det fanns starka åsikter bland poliser och jurister på polismyndigheter på olika nivåer om hur lagtexten om hänsyn, proportioner och inte minst konventioner om t ex barn och kvinnor borde tolkas.

Dock var det ingen från polisen som öppet ville uttala sig om tolkningar i SVT. Inom polisen fanns en oro för att kritisera en annan polismyndighet. När det gäller forskning finns mycket lite material inom området verkställighet av utvisningar. Ingen av de forskare jag talade med upplevde sig kunna ämnet tillräckligt.

Vilka deltog i arbetet?

Reporter Anna Jaktén, fotografer Magnus Persson, Ola Christoffersson och Frans Huhta Karlsson som även redigerade. Grafiken gjordes av Sírnir Einarsson. Sanna Klinghoffer var redaktör.

Hur lång tid tog arbetet?

Två veckor research/reporterarbete i december, två veckor research januari, två veckor inspelning/redigering januari