Vill du hjälpa SVT Nyheter Stockholm att granska psykvården? Mejla reporter Anna-Klara Bankel anna-klara.bankel@svt.se, eller ring in tips till Anna-Klara om sådant du känner till och tycker att vi ska ta upp. Du kan alltid lämna dina tips anonymt.

Under hela sin uppväxt har Sabina, 23 år, kämpat med svåra psykiska problem. Hon har missbrukat för att döva sin ångest. Och hon går på tunga mediciner. Preparaten har förstört hennes tänder.

– De har ju dragit ut 12-13 tänder... Jag har bara några stycken kvar. Inga tuggtänder.

Men hur kan du äta?

– Det är lite svårt, men man har fått lära sig. Men det känns ju tråkigt att vara tjugofyra och ha sämre tänder än min farmor som fyller åttiosex. Det är någonting som syns mycket också. Det känns obekvämt när jag går ut för folk kollar väldigt mycket.

Psykiskt sjuka kommer sällan till tandläkaren

En undersökning från Socialstyrelsen visar att det är ungefär hälften så vanligt att psykiskt sjuka går till tandläkaren för undersökning, jämfört med befolkningen i övrigt. Man tittade då på en tvåårsperiod. Bland dem som vårdats inom psykistrin för just psykos, var andelen lite högre.

Sabina lider mycket av att sakna så många tänder. Men för att få hjälp måste hon söka sig det själv, och hon vet inte hur hon ska göra. Hon har en boendestödjare som hjälper henne med ekonomi och kontakt med myndigheter. Men bara en och en halv timme i veckan.

– Jag har tandvårdsstöd som ska stå för hela tandhälsan.. så jag förstår inte vad som händer med det här just nu.. Det har jag inte så stor koll på just nu, faktiskt. Det är trassligt.

Det är många instanser som är inblandade när någon som har psykiska problem ska söka hjälp. Det krävs att den enskilde kan ta sig fram i en byråkrati.

Hjälp finns – men kommer inte Sabina till del

Samia Boukter Gustavsson är verksamhetschef på Psykiatrin Södra Stockholm.

 – Det är ganska mycket okunskap kring den här frågan. Man kan ansöka för att få stöd kring sanering av tänder. När man har en psykotisk sjukdom, det är ganska ofta man behöver..

Men här sitter det en kvinna som säger ”Jag vet inte vad jag ska göra..” – hon är liksom lämnad ensam med problemet att hon inte har några tänder?

– Här ligger ansvaret egentligen emellan landstinget, psykiatripersonalen och kommunens personal, hur de ska hjälpa..

Men vem är ansvarig?

– Du kan säga till henne att hon kan ansöka till kommunen eller socialtjänsten för att få en kontaktperson och den kontaktpersonen skulle kunna hjälpa till och medla och hjälpa till med de här frågorna.

Det verkar ganska krångligt? Eller svårt? Om man är sjuk?

– Ja, det är klart, om man inte vet. Men det är det jag tycker är viktigt för oss inom psykiatrin att vi ska kunna stödja patienten och visa vägen, vart kan man få hjälp och för vad..

Det verkar ju inte fungera så bra då, om man kan sitta och vara 23 år gammal och inte ha några tänder kvar?

– Det tycker jag är jättetråkigt. Verkligen.