Det handlar om det som valanalytikerna kallar "valbarhet" - electability.

Och den valbarheten rör inte bara de redan frälsta, alltså de som röstar i primärvalen. Nu gäller det att titta över primärvalens horisont.

Nu börjar det handla om Det Stora Valet. Det Riktiga Valet i november.

Är det troligast att Clinton vinner presidentvalet i november? Eller är det Obama?

Gapet vidgas bara lite
Om valresultatet följer opinionssiffrorna (se faktaruta), så skulle gapet mellan de två bara vidgas med några få delegater. Och så kommer det att hålla på.

Sen återstår det totalt 221 delegater att välja i sju primärval. Samt att 295 superdelegater ska bestämma sig.

De kommande valen avgör alltså inte. Däremot dessa superdelegater som både Obama och Clinton gör allt för att övertyga. Vad de försöker sälja är sin valbarhet.

Clintons nyckelstater
Clinton kan peka på mycket, fast hon ligger under. Hon har vunnit sju av de åtta största delstaterna. Hon har vunnit de tre viktigaste s k "swing states" (stater där majoriten ofta växlar): Florida, Ohio och Pennsylvania.

Det sägs att utan två av dem blir man inte president. År 2000 avgjorde som bekant Florida. 2004 var det Ohio.

Clinton kan också peka på att hon vunnit en rad grupper som demokraterna inte kan klara sig utan: vita arbetare, kvinnor, lågavlönade, lågutbildade, s k hispanics (med latinamerikansk bakgrund), katoliker överhuvudtaget. Och hon skulle klara sig något bättre mot republikanernas McCain än Obama.

Inga inbrytningar
Obama har inte kunnat göra inbrytningar här. Så hennes budskap är: Utan mig får ni ingen demokratisk president.

Obamas trumfkort är att det också sägs att utan de svartas röster kan demokraterna aldrig ta hem presidentvalet. Och att han lockat nya, unga väljargrupper. Hans väljare bor ofta i storstäderna (Clintons på landet), är välutbildade och högavlönade. Och studenter.
Så han försöker sälja denna valbarhet till superdelegaterna.

Men han har plötsligt fått ett allvarligt problem - pastor Jeremiah Wright i hans kyrka som i princip sagt att terrordåden den 11 september 2001 berodde på amerikanska terrordåd och i det inkluderade han vad man gjort mot de svarta.

Till sist har Obama tvingats ta avstånd från pastorn. Alltför sent för att Obama ska verka trovärdig menar en del. Och framför allt har rasfrågan kommit fram på ett sätt som Obama vill undvika. Han försöker vara en försonare, nu kan det bli konfrontation.

Det handlar också om valbarhet. Om Obama genom pastorsbråket skrämmer borta vita väljare är det ett problem.

Vad vågar superdelegaterna?
Superdelegaternas problem är om de vågar gå emot Obamas övertag bland de demokratiska primärvalsväljarna. Klarar sig Obama när han möter väljare som inte är aktiva i partiet, sådana som tvekar, som tidigare röstat på Clinton?

Det finns undersökningar som visar att 25-30 procent av Clintons resp. Obamas väljare hellre skulle rösta på republikanen McCain än den förlorande demokraten.

Risk för Obama-bojkott
Frågan är också om superdelegaterna skulle våga välja Clinton. De skulle då gå mot majoriteten bland sina aktiva. Det skulle utlösa en våg av ilska hos Obama-folket inom partiet, som skulle riskera en förlust pga röstbojkott.

Det som finns kvar att drömma om är en uppgörelse mellan de två. Den s k "dream ticket": Den ene blir presidentkandidat, den andra vicepresidentkandidat.

Ty Obama kan nog inte vinna en del av Clintons kärntrupper. Och Clinton kan inte vinna de svarta.

Fungerar "the dream ticket"?
Som det nu är - och som det blir till slutet - skulle det rimligen betyda att Obama blir presidentkandidat och Clinton vicepresident.

Skulle hon acceptera det med tanke på sin livshistoria? Och efter alla hårda ord under kampanjen, skulle den alliansen fungera?

Det enda man kan säga om det är att de flesta presidenter behandlat sina vicepresidenter som luft. Det är kanske ingen dålig utgångspunkt?