Vi träffar Ahmad mer eller mindre av en slump, på ett asylboende i Växjö. Han är liten och späd och ser yngre ut än sina 14 år. Han har bara någon månad tidigare kommit till Sverige tillsammans med sin farbror, efter en lång och riskfylld flykt från den belägrade palestinska stadsdelen al-Yarmouk i södra Damaskus i Syrien.
– Det var otäckt att leva där. Man hörde skottlossningar och bomber. Vi visste ingenting. Stack man ut huvudet genom fönstret blev man dödad direkt. Jag gjorde ingenting, satt bara hos mamma och pappa, berättar Ahmad och säger sen att han inte vill berätta mer, att han inte tycker om att tänka på det, att han vill glömma.
Kvar i krigets Syrien finns Ahmads föräldrar och tre yngre syskon och han försöker hålla kontakt, när telefonförbindelserna fungerar:
– De säger att de saknar mig, säger Ahmad och sväljer en klump i halsen och drar en djup, tung suck. Jag är orolig för dem och rädd att något ska hända. Jag längtar efter dem och vill att de ska komma hit.
Gick 15-16 mil till fots
Ahmad berättar vad han varit med om; att han i ungefär en månad var på flykt genom bland annat Turkiet, Grekland och Makedonien, Serbien och Ungern. Han berättar hur han gick långa sträckor till fots och sov under bar himmel:
– Det var jobbigt att gå så länge, och ibland fanns inget att äta eller dricka. Jag fick gå till fots 15-16 mil.
Han beskriver långa och krångliga vägar med uppförsbackar, som han blev väldigt trött av. Vissa sträckor fick de skjuts i bil, men som så många andra flyktingar tog Ahmad och hans farbror också den livsfarliga vägen med båt från Izmir i Turkiet till Lesbos i Grekland. Som tur var, var vädret bra den dagen, men båten var desto sämre:
Båten till Grekland gick sönder
– Båten var full med människor och motorn gick sönder flera gånger. När vi var ca 100 meter från stranden slutade motorn helt att fungera. Jag hoppade i vattnet och simmade i land i Grekland, säger Ahmad.
Från Lesbos tog de en stor och fin färja och på bilderna därifrån kan man se en glad och lite sprallig Ahmad. Äntligen fick de en kort och lättsam sträcka på flykten mot Sverige. Men när de någon vecka senare kom fram till Ungern råkade de ut för problem. Ahmads farbror ville inte lämna sina fingeravtryck vid en gränskontroll, det blev diskussioner om vilken sorts fingeravtryck det var och det slutade med att polisen förde Ahmad och hans farbror till ett fängelse:
Hamnade i fängelse
– Jag satt i fängelse i Ungern i tolv dygn tillsammans med min farbror. Jag var väldigt rädd. Det var första gången jag satt i fängelse. Jag visste inte ens hur det såg ut i ett fängelse. De misshandlade min farbror när de tvingade honom att lämna fingeravtryck. Jag var väldigt rädd när de slog honom, jag var rädd att något skulle hända med honom.
Ahmad berättar hur de till slut blev utvisade ur Ungern och skickade tillbaka till Serbien. Sen tog de sig via Österrike, Tyskland och Danmark till Sverige. Ahmad och hans farbror sökte asyl när de kom fram och just då kändes alla umbäranden som bortblåsta och Ahmad ler stort vid minnet:
– Det kändes som en seger! Som om jag segrade över något! Jag kom fram till slut och det var som om inget hade hänt mig på vägen!
Tungt ansvar på hans axlar
När vi träffar Ahmad kommer han just från en av sina första dagar i svensk skola, efter att först ha gått i förberedelseklass i en månad. Han är lite smått irriterad över att han inte kan svenska så bra än, men han är tyngd av större problem än så. Ahmad och hans farbror oroar sig mycket för framtiden:
– Jag är väldigt rädd och mår dåligt. Jag vill få hit min familj så fort jag fått uppehållstillstånd, säger Ahmad med en ton som säger att han bestämt sig och fokuserat på att det är så det måste bli.
Det är ett tungt familjeansvar som vilar på 14-åringens axlar. För hans föräldrar och tre yngre syskon är han det enda hoppet.
– Det är mitt uppdrag att fixa det, jag måste klara det. Så fort som möjligt, säger Ahmad.
LÄS OM AHMAD PÅ ARABISKA أحمد، نزح من الحرب في سوريا بدون والديه