Våren 1979 lade dåvarande FP-regeringen, med statsminister Ola Ullsten (FP), fram propositionen om införande sommartid.

Synkronisering

Huvudargumentet var att Sverige borde vara synkroniserat med sina närmaste grannländer och övriga Europa – 1979 hade 15 länder sommartid, och fler var på gång.

Men förslaget väckte knappast något jubel. Av de 67 myndigheter och organisationer som tyckte till i remissrundan var det bara 26 som tydligt sade ja. Dit hörde till exempel SJ som konstaterade att tågen över gränserna annars skulle komma ”i otakt”, enligt remissammanställningen.

En nästan lika stor grupp sade sig kunna acceptera sommartid – även om det vissa fall skulle innebära smärre olägenheter.

Såg inga fördelar

Mediebranschen, bland annat Tidningarnas Telegrambyrå, påpekade att sommartiden i viss mån skulle ”rubba bevakningen av sena kvällsnyheter från västra halvklotet”.

Landsorganisationen (LO) såg inga fördelar alls med sommartid. Trivselargumentet för sommartid, det vill säga ökad fritid i dagsljus, bet inte. Arbetstagare med dagarbetstid får redan nu!anses ha tillfredsställande lång fritid under den ljusare delen av dygnet”, ansåg LO.

Trots invändningarna infördes sommartiden och med åren har de flesta vant sig vid de halvårsvisa omställningarna – klockan ställs fram en timme på våren, och tillbaka en timme på hösten.

Vintern normal?

Vintertiden kallas också normaltid. Med sju månader sommartid och fem månader vintertid kunde det verka logiskt att det vore sommartiden som kallades normaltid, men så är det inte.

I Sverige har haft normaltid sedan 1870-talet; tidigare användes olika lokala tider. Denna normaltid är den som gäller under vintern.

Sommartiden är alltså förskjuten en timme i förhållande till denna.

Sverige hade faktiskt gjort ett försök att införa sommartid en gång tidigare – 1916. Den gången stannade det dock vid ett ettårigt försök.