Vi träffar Elina Sandberg på ett sjukhem i Oslo. På hyllorna i hennes rum trängs porslinsfigurer med hennes klippböcker. Elina älskar att skriva och klippa ut vackra bilder, och också väggen runt det lilla skrivbordet är full med bilder.
– Jag skriver om min pappa just nu, berättar hon. Han har spelat en så stor roll i mitt liv.
När Elinas pappa dog reste hon in till Oslo från den lilla byn hon vuxit upp i. Hon arbetade ett tag på café, och i butik. Hon ville göra rätt för sig.
– I min värld är det bara de som inte har något annat val som går till socialen. Men det var inte lätt att hitta något ställe att bo på. Det är tungt, det var ensamt, jag hamnade på socialen.
– Fick du någon hjälp då, med ekonomi eller med papper?
– Nej.
Svårt att få gode män
I Norge var det tidigare ett i princip oavlönat arbete att ställa upp som god man, men alla 400 kommuner hade lite olika regler. Några betalade, andra inte. Knut Moen har varit god man länge och är i dag professionell god man.
– Det var besvärligt. Nu när jag är god man på heltid så får jag ju stor erfarenhet av det. Jag är tillgänglig, jag har inget annat jobb. Det är ju i mitt intresse att göra så bra jobb som möjligt, för jag har ingen annan roll.
Samma bild i Sverige
Precis som det var i Norge har många svenska kommuner i dag svårt att få tillräckligt med frivilliga som är beredda att ställa upp som god man. I stället hyrs de nu in via företag eller så anställs kommunala tjänstemän för jobbet. Men den svenska lagen är skriven för att det ska vara en frivillig insats att vara god man eller förvaltare, med volontära inslag. Gode män får en ersättning, men den är inte särskilt stor.
Som SVT Nyheter berättade i går så har bristen lett till en rad av olika lösningar i olika kommuner. Sveriges kommuner och landsting, SKL, är kritiskt och tycker inte att alla kommuner följer lagen. Så var det även i Norge för några år sedan. Men där har man nu ändrat lagen.
Norska modellen
Nu höjs röster för att Sverige skulle se på den norska modellen. Där har man flyttat ansvaret från kommunerna till Länsstyrelserna. De anställer gode män, och ser till att de lämnar in en ekonomisk redogörelse som kontrolleras av dem och av Vergemålstillsynet, en statlig myndighet.
Eldbjørg Sande är avdelningsdirektör för Vergemålsavdelningen, som anställer och kontrollerar gode män för Fylkesmannen i Oslo, alltså motsvarande svenska Länsstyrelsen. Hon var med och arbetade fram den nya lagen och har länge följt hur den här gruppen har missgynnats av det tidigare systemet.
– Det är svaga grupper, det är väldigt sårbara grupper, de kan vara utnyttjade av kretsen runt dem.
”Familje-god man” fortfarande tillåtet
Den norska lagen ger fortfarande utrymme för att en maka, make, förälder eller syskon kan vara god man, en så kallad ”familje-godman”. Men om det inte finns en lämplig sådan, eller om det är stridigheter i familjen, så utser Fylkesmannen en professionell god man.
– Ibland kan det vara bra att det inte är någon som är så nära. Då kan den personen vara mer opartisk och enbart se till dem som behöver hjälp och vad som är bra för dem, säger Eldbjørg Sande.
Anmälningsplikt ingår
Den nya lagen innebär också att det finns en anmälningsplikt om någon behöver en god man. Sociala myndigheter och andra rapporterar in till Fylkesmannen. Det var så Elina Sandberg fick hjälp av Knut Moen.
– Här har jag det så bra, strålar Elina, och visar oss terassen där hon sitter på somrarna. De tar hand om mig här. Och så har jag Knut för detta med pengarna. Jag har aldrig haft så mycket pengar som nu.