Vi träffas på en hamburgerrestaurang inne i centrala Stockholm. Det som för mig ser ut som en vanlig kvällsgata utanför, är något annat för Hasni och han visar oss: där är polisen som slår sina lovar, där är småkillarna som inte vågar gå in i restaurangen när det sitter ett tv-team där.

Det här är inte hans värld längre. Sjuttonårige Hasni lever ordnat nu, går i skolan och bor i en stödfamilj. Men han kommer in hit på helgerna, för att träffa sina kompisar från Marocko. Han måste det, för att prata av sig, säger han.

– Det finns saker som man bara kan dela med den som pratar samma språk eller kommer från samma land, säger han.

Tog sig genom Europa

För knappt två år sedan kom Hasni till Sverige. En dag stod han plötsligt i Malmö, efter att ha tagit sig på olika sätt genom Europa. Han upprepar flera gånger att det han sökte var en framtid. I Marocko är det svårt även för utbildade att få jobb, som fattig omöjligt, berättar han. Han var fattig men hade familj, till skillnad från många andra pojkar som kommer från Marocko till Sverige.

Att han hamnade i Sverige beror på något som hände på gatan i hans marockanska hemstad. Hasni hade lite pengar som han stoppat ner, noga trodde han, i bakfickan på byxorna. Men pengarna ramlade ut. Han märkte ingenting. Inte förrän en man sprang ifatt honom och lämnade över pengarna.

– En sådan människa hade jag aldrig sett i mitt liv, berättar han. Som lämnar tillbaka, i stället för att behålla det själv. Jag frågade honom var han kom ifrån och han sa ”Oslo”.

Det korta mötet blev avgörande. Hasni ville till en plats där det fanns fler människor som den norske mannen. Några månader senare tog han sig genom Europa upp till Malmö. Där mötte han någonting helt annat än det han föreställt sig. Han hamnade på gatan, träffade andra i samma situation och fick snart klart för sig att hans chans att få uppehållstillstånd var mycket liten. Ändå var han optimistisk.

– Jag sov på gatan, men jag var ändå glad. För jag tänkte att det kommer att gå bra, man ser att det finns en framtid.

Svårt att hålla uppe hoppet

Samtidigt såg han andra pojkar som hade svårare att hålla hoppet vid liv.

– Det gör att många inte sköter sig. De gör en massa dumma saker. Eftersom de vet att det inte kommer bli bra.

Han tog sig uppåt i landet. Jobbade ett tag med att montera plattor för innertak men fick inget betalt, eftersom han inte har något personnummer.

Så småningom fick han kontakt med socialtjänsten. Han placerades på ett HVB-hem men han säger att där fanns droger och kriminalitet, så han bad om att få komma därifrån. Nu bor han i en familj, tillsammans med två andra placerade pojkar, går i skolan och läser in årskurs åtta. Han har lärt sig svenska och dessutom lärt sig skriva på arabiska, något han inte kunde förut.

Fyller arton om två månader

Det har ordnat sig för Hasni. Ändå är han orolig. Så orolig att han börjat tappa håret. Om två månader fyller han arton år. Då är han inte längre socialtjänstens ansvar med ett barns rättigheter. Han förlorar rätten att bo i stödfamilj och rätten att gå i skola. Då blir han en vuxen utan uppehållstillstånd och rutinen är att han placeras på en flyktingförläggning i väntan på avvisning. Eftersom Marocko tar tillbaka ytterst få ungdomar, kommer han sannolikt inte kunna utvisas utan bli sittande, i väntans ingenmansland.

Detta vet han och detta håller honom vaken om nätterna. Han säger att han är mer orolig nu än när han sov på gatan i Malmö. Och så säger han något som inte skiljer honom från vilken svensk sjuttonåring som helst:

– Jag vill ha en bra framtid, förstår du? Det är ingen som kan ta från mig det här – jag vill ha en framtid.