Hon minns inte vad som fick henne att börja skära sig själv. Men det var i början av gymnasiet som ensamheten, ångesten och den outhärdliga deppigheten blev för mycket. I hemlighet började hon skära sig själv. Parallellt utvecklade hon ätstörningar.

– När jag skar mig lättade ångesten även om lindringen bara var tillfällig kändes det just då som om det hjälpte. Men sedan kom ångesten tillbaka, ibland ännu starkare. Det var ett helvete, säger 20-åriga Denise.

Blev som ett beroende

Den snabba ångestlindring självskadandet gav blev snart ett beroende som var svårt att bryta. Denise började skära sig allt oftare.

– Jag blev bra på att ljuga och hålla uppe en fasad. Samtidigt hade jag mycket negativa tankar om mig själv och kände mig misslyckad. Jag tyckte att jag förtjänade att må dåligt och att sluta äta och att skära mig blev det enda sättet att hantera mina känslor, berättar hon.

Vårdpersonalen oförstående

I flera år vårdades Denise inom barn och ungdomspsykiatrin och tvångsvården. En vård som ibland brast och saknade tillräcklig kunskap, tycker hon.

– Det hände att vårdpersonal sa till mig att jag skulle sluta tycka synd om mig själv och att jag bara försökte få uppmärksamhet.  Det gjorde så ont och förvärrade ju allt, säger Denise

Stategier mot självskador

I vissa perioder var det så illa att hon inte ville leva och genomförde flera självmordsförsök. Till sist hamnade hon på ett behandlingshem med en särskild terapiform för självskadepatienter. Gradvis fick hon hjälp att hitta olika strategier för att få bukt med ångesten. Hon kom också i kontakt med föreningen Tilia. Dit unga människor med psykisk ohälsa kan vända sig för att få personligt stöd.

– Mycket handlar om att få kontroll över sitt beteende men framförallt att tro på sig själv. Kombinationen terapi och att kunna bryta impulser har fungerat för mig. Även om vägen dit varit en lång kamp. Numera räknar jag att jag varit skadefri i 500 dagar. Det känns stort, säger Denise.

Möts av fördomar

Snart är hon utbildad till undersköterska och på fritiden arbetar hon som förläsare för föreningen Tilia för att hjälpa andra som mår dåligt. Men hon möts fortfarande av fördomar från omgivningen.

– När jag har linne kan det hända att folk viskar när de ser mig och pekar på ärren. Det har hänt att passagerare rest sig och bytt plats på bussen. Nästan som de tror att jag smittar, säger Denise och fortsätter:

– För mig är det viktigt att inte dölja skadorna på kroppen med kläder. Jag tror istället att vi måste börja tala mer öppet om den psykiska ohälsan ibland oss och inte vara rädd när vi möter den. Dessutom hoppas jag kunna ge hopp till de som har självskadebeteende att det går att bli frisk.