Klockan tre på natten den 28 september 1994 väcktes Ingvar Carlsson av ett telefonsamtal från sin pressekreterare Gisela Lindstrand. Beskedet var chockartat: passagerarfärjan M/S Estonia hade förlist i hårt väder på sin rutt mellan Tallinn och Stockholm.

Fakta saknades

Carlsson, som drygt en vecka tidigare segrat i riksdagsvalet men ännu inte hunnit ta över som statsminister efter Carl Bildt, förstod direkt att det rörde sig om en nationell katastrof av enorma proportioner. De första uttalandena var han tvungen att göra i direktsänd morgon-tv utan några fakta. I stället fick han gå på känsla.

– Både jag och statsminister Carl Bildt kände spontant att Estonia skulle bärgas, och det var också vad vi sade i början. Men i takt med att det kom nya fakta från Sjöfartsverket och den etiska kommittén kom vi båda till uppfattningen att det riktiga var att låta fartyget bli en gravplats, berättar Ingvar Carlsson.

Backade från bärgning

De avgörande skälen som fick honom att ändra sig och överge tanken på att bärga Estonia var att det skulle ta mer än åtta månader innan projektet ens kunde börja. Då skulle många kroppar redan vara försvunna i havet. Dessutom bedömdes själva bärgningsarbetet som så pass farligt att ännu fler människor riskerade att dö.

Men beslutet att låta fartyget och de omkomnas kvarlevor stanna i havet fick utstå hård kritik. Detsamma gäller förslaget att täcka över Estonias vrak med sten och betong, en åtgärd som skulle förhindra plundring och obehöriga dykningar men som aldrig förverkligades. Många anhöriga kände sig maktlösa, att de gång på gång blev överkörda och omyndigförklarade när politiker och utredare fattade beslut långt över deras huvuden.

–Jag förstår att många ville ha en grav att gå till, säger Ingvar Carlsson. Men jag bad också om ursäkt för den sorg jag orsakade dem och försökte förklara att en regering ansvar kan vara fatta det minst dåliga beslutet. Det fanns också många anhöriga i både Sverige och Estland som inte ville att kropparna bärgades utan hellre ville ha havet som gravplats.

Följde sin känsla

Nu har tjugo år förflutit sedan katastrofen inträffade och 852 människor miste sina liv. Ingvar Carlsson har haft tid att reflektera över hur han agerande, både under de första turbulenta dagarna och under åren av utredningar som följde. Han tror att han och Carl Bildt hade framstått som oerhört byråkratiska och hjärtlösa om de hade besvarat de första frågorna om bärgning med beskedet ”vi inväntar en utredning”. I stället följde han sin känsla – något som han anser att även ledande politiker ska kunna göra. 

–Jag vet fortfarande inte vilket svar som var det rätta. Men jag tror jag hade gett samma svar i dag som jag gjorde då, säger Ingvar Carlsson.

Se hela inervjun i klippet ovan