Före valrörelsen 2006 var utanförskapet ett dött ord. Men Moderaternas dåvarande kommunikationssnille Per Schlingmann laddade ordet med innehåll så att det blev en hel berättelse om människor som inte var en del av samhället, människor som inte hade något jobb utan skyfflades undan i en statistik av sjuka och förtidspensionerade för att hyfsa arbetslöshetssiffrorna.
Fredrik Reinfeldt gjorde Göran Persson ansvarig för utanförskapets förbannelse. Berättelsen, där Reinfeldt skulle rädda de som befolkade utanförskapet, vävdes in i det moderata budskapet att arbete är bättre än bidrag. Det var ett mycket lyckat projekt för Moderaterna och för hela Alliansen, som vann valet.
Även Stefan Löfven smälter ihop utanförskapet med sitt politiska budskap och ger en känga till Alliansen. Man knäcker inte utanförskapet med sänkta skatter, lägre löner och högre hyror, som han säger. Löfvens svar är istället den svenska modellen där jämlikhet är ledstjärna och klyftor inte finns, ett samhällsbygge, utredningar och ett reformprogram på 250 miljoner kronor per år.
De anklagades bänk
Han får kritik för att det är otillräckligt. Dagens utanförskap har blivit större och delvis antagit en ny skepnad där arbetslösheten ibland bor granne med extremism och våld mot dem som ska rädda liv.
Utanförskapet är något som vuxit fram genom decennier av segregation, inte minst på grund av bostadsmarknaden. Fredrik Reinfeldt kunde placera Göran Persson på de anklagades bänk eftersom Socialdemokraterna hade haft makten under så lång tid. Det är svårare för Stefan Löfven att sätta Reinfeldt på bänken bredvid Persson för det skulle slå tillbaka på honom själv.
Det talas ofta om ödesfrågor – att hela Sverige måste vara en sådan. Att ”knäcka segregationen” är mycket svårt, men vi får inte ge upp, säger Stefan Löfven. Han tycker om att sätta upp mål. År 2020 ska Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet. Fem år senare, 2025, ska vi kunna se resultat av reformprogrammet för utanförskapets avskaffande. Återstår att se vem som då sitter på de anklagades bänk?