Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

KRÖNIKA: ”Tragiskt att det behövs en tragedi för att människor ska stå upp för Kronogården”

Tre månader efter skolattacken i Trollhättan, som krävde tre människors liv, besöker SVT:s reporter Prescilia Haddad området. Hon växte själv upp i Kronogården. Det här är hennes personliga intryck av Kronogården efter dådet och den förändrade bilden av stadsdelen.

För någon som inte brukar vara på Kronogården verkar allt vara normalt. Men för de som har vuxit upp här är någonting annorlunda. Exakt vad går inte att sätta fingret på.

Några meter bakom Kronan brukade jag som barn åka pulka med min pappa. I affären hämtade vi papper en gång när jag åkte rakt in i ett träd och började blöda från en tand. På fritidsgården bredvid skolan gick jag på mitt första skoldisco. Jag hade på mig svarta skor med inbyggda hjul som jag kunde fälla ut. På Kronogårdens fritidsgård jobbade den mördade elevassistenten Lavin Eskandars pappa. Samma pappa som torkade bort mina tårar och fick mig att lova att jag skulle sluta gråta på Lavins begravning.

I en debattartikel i lokaltidningen från maj förra året kallas Kronogården för stadsdelen som änglarna har glömt. Mindre än ett halvår senare kommer den att vara ihågkommen för alltid.

Plötsligt är Kronogården ett ställe att skryta om. ”Jag har varit där en gång” hör jag folk säga, folk som bott i lilla Trollhättan i hela sitt liv. På sociala medier kan jag inte titta någonstans utan att människor har skrivit ”Kronogården” följt av ett hjärta. Alla bryr sig. Visst är det fint?

Kanske. Kanske hade det varit fint om inte det vore så att personerna som från ingenstans började bry sig är samma personer som har smutskastat stadsdelen. Skrattat åt människor som, precis som jag, är uppvuxna där. Sagt att Kronogården är ”knappt en del av Trollhättan” och att det bara är luffare som bor där.

Detta är inte hela Trollhättans sorg. Det är Kronogårdens sorg. Sorgen tillhör människor som, innan händelsen, inte har gjort allt för att byta samtalsämne när någon ställer en fråga om hur Trollhättan kan vara en så segregerad stad. Sorgen tillhör människor som inte frågade mig ”jaså du är en sådan?” när jag berättade var jag växte upp.

Jag sätter mig på den lokala pizzerian. Från fönstret har jag utsikt mot byggnaden där jag bodde under mina första tolv år. Några tjejer berättar att allting är tillbaka till vardagen, att ingen bryr sig längre.

Jag tänker inte romantisera förorten. Jag kommer inte att påstå att alla människor här är snälla och hjälpsamma, eller att det är mysigare än andra ställen och att jag aldrig känner mig otrygg. För så är det inte. Vissa är snälla, andra är inte det. Jag känner mig lika otrygg här som på alla andra platser jag är på när mörkret har lagt sig. Den här, och alla förorter, är helt enkelt precis som vilka andra stadsdelar som helst. Det är tragiskt att det ska krävas något så allvarligt och förfärligt för att människor ska våga sig hit och stå upp för Kronogården.

Skolattacken i Trollhättan

Mer i ämnet