Insatserna att rädda kvar den vityggiga hackspetten i landet har gått dåligt trots drygt 20 år av arbete. Att få en liten stam i Sverige kan ta 30 år till.

Men arbetet fortsätter.  Ett 20-tal ideella hackspettsräddare har samlats vid Nedre Dalälven i Norduppland för att ringbarka träd och fälla granar. Med hjälp av yxor, motorsåg och sågkedjor skalar de av några decimeter av barken i brösthöjd.

Träden kommer då att dö och stå som ”hackspettrestauranger” fulla med larver och insekter. Meningen är att det här ska bli perfekta områden för vitryggig hackspett.

Akutåtgärd

– Just nu finns det så lite död ved att vi måste gå ut och göra det här. Det är en akutåtgärd, säger Johan Moberg, biolog och en av de frivilliga.

Medan fällda träd på marken förmultnar inom några år, kommer de stående träden att fungera som födokällor under kanske ett par årtionden, eller tills trädet blåser omkull. Svampar koloniserar träden som lockar till sig vedlevande insekter.

– Det har väldigt stor effekt, säger Ulrik Lötberg på Upplands ornitologiska förening. Du kan få en tio-dubbling av antalet insekter i såna här områden där du tar bort granarna och får det här ljusinsläppet bland äldre och döende lövträd.

Skogsbrukets fel

Förr var vitryggig hackspett vanlig, men 1900-talets skogsbruk förstörde skogarna där den trivs. Fokus på massatimmer av gran och tall och medveten förstörelse av lövskogar har gjort att vitryggen har trängts undan till utrotningens gräns. Bristen på död ved i de välskötta, likåldriga plantageskogarna har förvärrat situationen.

-Från att det funnits kanske 40 procent lövträd i skogarna finns i dag bara enstaka procent, säger Kristoffer Stighäll, projektledare på Naturskyddsföreningen.

Få spridda fåglar kvar

Sedan 1990 pågår ett projekt att rädda vitryggen kvar i landet, men trots utplantering av fåglar, trots matning, och trots att skogbolagen Bergvik och Sveaskog satsar stora resurser på att skapa bättre hackspettsskogar, så finns fortfarande idag bara 10-15 fåglar kvar i landet.

– Det är förstås en katatrofal siffra, säger Kristoffer Stighäll.

Kring Klarälven i Värmland och kring Nedre Dalälven finns utplanterade fåglar, och längs norrlandskusten finns ett fåtal som flyttat in från Finland. I år tros det finnas tre parbildningar.

Målet med projektet är att återskapa skogar som kan bli lämpliga för vitryggen. Då gynnas även cirka 200 andra hotade arter som lever i liknande miljö.

– Vi jobbar med vitryggen som en paraplyart. Det här är bland det biologiskt rikaste vi har i Sverige.

Matning kan vara nyckeln

Under tio år har Svenska Naturskyddsföreningen planterat ut vitryggig hackspett som hämtats från bl.a. Norge. Till avelsanläggningen på djurparken Nordens Ark vid Hunnebostrand har det hämtats drygt 100 fåglar. En del av dessa har satts ut i naturen, men det är framför allt ungar därifrån som nu används för att skapa en vild stam.

– Skulle vi få en liten population på 10 häckande par så är det ett realistiskt mål på 10-12 års sikt.

De senaste fem åren har 10-15 fåglar om året satts ut i det fria. Svårigheter att få fåglarna att överleva har dock bromsat projektet. Men av 16 fåglar som sattes ut vid Nedre Dalälven förra året lever sex fortfarande, vilket är en bättre siffra än tidigare. Matning med levande larver och talg på platsen har förbättrat överlevnaden.

– Vi har en metod nu som skulle kunna fungera, säger Kristoffer Stighäll. Men därifrån att det finns tillräckligt med områden för fler häckande par som vi vill åstadkomma, dit är steget ganska långt. Det är en av anledningarna att vi är här i dag och försöker förbättra livsmiljön här.

Långt kvar tills vitryggen klarar sig

Nu måste naturvården alltså reparera vad skogbruket förstört under hundra år av intensivt skogsbruk. Men innan det finns stora områden som är lämpliga för vitrygg kommer det vara mycket svårt att bygga upp en vild stam av utplanterade fåglar i landet.

– Om vi lyckas få upp lövskogsarealen och restaurera tillräckligt med områden så tror jag på 25-30 års sikt att vi nog kommer att ha kvar vitryggig hackspett i Sverige. Men därifrån att den ska klara sig helt på egen hand är steget väldigt långt.

– Det kommer att krävas kraftfulla restaureringsåtgärder under lång tid innan den kommit över en tröskel och klarar sig på egen hand, säger Kristoffer Stighäll.