Efter att SVT Nyheter tillsammans med Vetenskapens värld rapporterat om att forskare i Umeå arbetar med att ta fram ett läkemedel för PMDS som drabbar 3-5 procent av kvinnor i barnafödande ålder, strömmade reaktionerna in från drabbade kvinnor. Många upplevde att det var svårt att få hjälp av vården, att det fanns en stor okunskap både inom vården och i samhället och vittnade om att deras vardag och relationer påverkades starkt. Louise Hulander är en av dem.
Rymde från skolan
Vi är hemma hos Louise tillsammans med hennes mamma Inger Hulander. Tillsammans har de kämpat med Louise kraftiga humörsvängningar sedan hon fick sin första mens när hon bara var nio år. Under tio års tid hade de ingen aning om varför Louise kunde gråta i timmar, skrika och tänka på att vilja dö.
– Det var oerhört jobbigt. Jag klarade inte av när livet inte flöt på som normalt, som man vill att det ska vara. Då blev jag ledsen och grät och ville absolut inte att någon skulle se det. Jag kunde springa hem i strumplästen från skolan om jag tjafsade med en kompis och säga enormt sårande saker bara någon tittade på mig, säger Louise Hulander.
PMDS är ett tillstånd som gör att de drabbade kvinnorna kan lida av depressioner, aggressioner och självmordstankar under som värst två veckor från ägglossningen till mens.
Vid ägglossning två veckor före mens, frigörs ett hormon i kroppen som heter allopregnanolon och bromsar aktiviteten i hjärnan. Men för de kvinnor som lider av PMDS är effekten motsatt och hormonet gör att hjärnan blir överaktiv och kvinnorna får ångest, blir deprimerade och aggressiva.
Påverkade hela familjen
Louise tillstånd påverkade hela hennes familj. Speciellt hennes mamma Inger, som ofta fick lämna sitt arbete för att åka ut och leta efter sin dotter när hon rymt från skolan.
– Jag svängde lika mycket. När hon mådde bra så mådde jag bra. Jag försökte medla mellan Louise och hennes syskon när hon var riktigt elak mot dem. Det var väldigt jobbigt när hon bara låste in sig och man inte förstod varför hon var så upprörd. Någon gång sa jag till och med till henne att ”ditt beteende kommer att få pappa och mig att skiljas”. Jag menade inte det, men så jobbigt kändes det, säger Inger Hulander.
Tillsammans fick de utarbeta strategier för att hantera det hela.
– Det brukade komma ut en lapp genom dörren där det stod ”Mamma, nu kan du komma in och vi kan prata”, berättar Inger.
Gjorde test på nätet
Tio års tid gick och familjen tog hjälp av barn-och ungdomspsykiatrin men det var inte förrän Louise var 19 år som bitarna föll på plats. På sin födelsedag bröt hon ihop och började googla vad det kunde det bero på. Upp dök ett nättest där man kunde testa sig själv för att se om man led av pmds. Resultatet av testet blev glasklart.
– Det gick upp som ett ljus för oss båda två, jag blev så lugn efteråt för allt pekade ju på att det var det här. Stundtals gråter jag och förstår inte vad som händer och vill ta livet av mig och börjar planera inför det och sen nästa dag kommer mensen då är livet okej igen, säger Louise.
Då gick det fort. Louise uppsökte en gynekolog och började sedan medicineras med en antidepressiv medicin som idag används specifikt mot pmds.
Öppen mot kollegorna
I dag är Louise 22 år, har flyttat hemifrån och arbetar som kock– ett stressigt arbete som ibland kan påverka henne när hon mår som sämst – därför har hon valt att vara öppen mot sina kollegor och berättat om sitt tillstånd. Tidigare arbetade hon på en finkrog i Stockholms innerstad men klarade inte av stressen under perioderna då hon mådde dåligt. Nu har hon valt ett lugnare jobb på en konferensgård. Hennes arbetsledare, souschefen Matias Åslund Alcala är medveten om situationen och tar hänsyn till det i jobbet.
– Hade hon inte berättat det så förstår man ju inte vad som händer när det blir en svår stund. Det är nästan ett måste att vara öppen med det. Man måste vara lyhörd när det blir väldigt stressigt. Framförallt måste man se till att hon trivs och har det lugnt och se till att hon kan jobba i en lugn takt, säger han.
Mens fortfarande ett tabu
Trots att Louise nu kan vara öppen med sitt tillstånd märker hon fortfarande att det finns en okunskap om pmds och även ett tabu att bland vänner att tala om mens och problemen kring den.
– Jag har ätit de här tabletterna i fyra år snart. Det finns så lite information om pmds. När jag gick till min husläkare sa han; vad sa du nu, pmds vad är det? Och det är konstigt att man ogärna vill tala om mens, jag tycker till och med att det är jobbigt att köpa bindor på Hemköp, säger hon.
Mamma Inger är tacksam för att hennes dotter fått hjälp men samtidigt känner hon att det är jobbigt att tänka på hur många år som gick utan att de fick rätt hjälp.
– Jag kände dåligt samvete. Varför förstod jag inte? Om vi hade fått den här diagnosen tidigare, vad mycket lättare liv Louise och hela familjen hade fått. Vi hade kanske sluppit terapi och barn-och ungdomspsykiatrin. Det går ju inte att göra något åt nu men det är bara att hoppas att det blir mer känt så andra föräldrar kan få hjälp med sina döttrar. Läkarna måste ha mer kunskap om det här, säger hon.