BUP-kliniken i Linköping tog mellan januari-augusti 2016 emot 500 fler barn än året innan. Samtidigt visar officiella siffror att hela 89 procent av patienterna får hjälp inom en månad.
Roberto Feliza, verksamhetschef på BUP-kliniken i staden, berättar att man har fått ta till gruppsamtal för att leva upp till vårdgarantin, som lovar patienten hjälp inom 90 dagar. (Reds anm: Roberto Felizia dementerar att han sagt detta och en rättelse finns att läsa här.)
En liknande praxis kan ligga bakom diskrepansen mellan statistik och verklighet i flera andra landsting, säger Ing-Marie Wieselgren psykiater och ansvarig för psykiatrifrågor på Sveriges kommuner och landsting (SKL), och menar att det egentligen handlar om en typ av fusk.
– Vi misstänker att man ger ett första samtal och säger att man har påbörjat utredning, trots att man inte har det. Det är egentligen fusk. Om man sätter en startpunkt som egentligen inte var en startpunkt på riktigt, då har man försökt manipulera siffrorna för att till exempel få sina pengar i vårdgarantin eller för att förbättra statistiken.
Saknas personal
De vars första besök bara handlat om ett kontrollsamtal eller ren administration, som sedan ändå får vänta på vård, bör åter sättas upp på väntelistan, istället för att registreras som patienter vars behandling påbörjats, trots att det innebär att landstingets statistik försämras, säger Ing-Marie Wieselgren.
– Får man vänta efter att ha varit där på ett första besök tycker vi att man ska tillbaka på väntelistan, då har man inte fått sin utredning.
Att köerna inom barn- och ungdomspsykiatrin är långa beror i de flesta fall på ett gammalt problem, nämligen bristen på personal.
– Man har inte har tillräckligt många psykologer för att kunna göra utredningarna, man dröjer med att starta läkemedelsbehandling för att man inte har sjuksköterskor och läkare. Ibland beror det på att man inte haft tillräckligt mycket pengar för att anställa, men ganska ofta får jag höra att man har pengar men att man inte har bra sökande.
”Föräldrar bör tjata”
Dessutom prioriteras psykiatrin ofta bort av hälso- och sjukvårdsdirektörerna och landstinget.
– Jag anser att det här är vår största samhällsutmaning. Vi kämpar hela tiden med att få frågan tillräckligt högt upp på dagordningen. Hade det handlat om något kroppsligt tillstånd hade vi inte tyckt det var okej att barn väntade så länge så det kanske blev sämre resultat av behandling, säger Ing-Marie Wieselgren.
Hennes råd till föräldrar vars barn väntar i månader på att få vård är att tjata, inte bara för sina barns skull, utan också för att göra problemet synligt och därmed hjälpa andra.
– Om mottagningen säger att du inte kan komma förrän om ett och ett halvt år då skriver man till verksamhetschefen och frågar ”är det rimligt?”, och om man inte får ett bra svar då skriver man till hälso- och sjukvårdsdirektören, landstingsdirektören och man skriver till politikerna. Om en förälder tittar mig i ögonen och frågar hur de ska göra säger jag till dem att tjata. Tyvärr ser det ut så, det är den som skriker högst som får vård snabbast.