Efter Stefan Löfvens besked tidigare i maj tyder det mesta på att han förbereder en bredare regeringsombildning. Och det behövs sannerligen, menar flera socialdemokrater på central nivå som SVT Nyheter talat med. En stark samordningsminister och en särskild integrationsminister kan bli ett resultat av regeringsombildningen, enligt SVT:s källor.
Kriser har kostat på
Som det politiska läget är just nu, är Stefan Löfven i desperat behov av en politisk nystart. Usla opinionssiffror, minskat förtroende och ständigt återkommande kriser har sugit musten ur regeringen. Ska Löfven ha en chans att vända den negativa spiralen till nästa val kan en större regeringsombildning vara hans bästa chans.
Men nya ansikten i en regering behöver inte vara en mirakelmedicin. Statsministern behöver också utvärdera hur han organiserar regeringsarbetet. Det politiska läget i dag är ett helt annat än hösten 2014. Då var såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet angelägna om att driva igenom sina vallöften och anpassade regeringsarbetet efter det.
I dag är läget är ett helt annat. Andra frågor står högst på dagordningen och väljarna förväntar sig insatser på helt andra områden än dem som Socialdemokraterna och Miljöpartiet gick till val på. På flera departement är dessutom gränslinjerna mellan olika statsråds ansvarsområden ologiska eller luddiga. De här problemen kan Stefan Löfven nu åtgärda.
Bantad regering
Dessutom är Löfvens regering i största laget. Med färre statsråd skulle regeringsarbetet kunna styras mer effektivt och därmed också bli bättre på att leverera den politik Löfven vill genomföra. Lyckas inte Stefan Löfven nu ta det politiska initiativet, och därefter fylla det med ett innehåll, riskerar resten av mandatperioden att bli en fortsatt vandring på ett sluttande plan.
Hittills har mandatperioden inneburit en serie motgångar för regeringen: Budgetnederlag i Riksdagen, nyvalshot, en allvarlig flyktingkris och nu senast svåra konvulsioner inom Miljöpartiet.
Det ska medges att Löfven försökt ta politiska initiativ för att åter komma upp på banan, t ex flyktinguppgörelsen med Miljöpartiet och nu senast löftet om tio miljarder kronor till kommunerna, men varje gång detta har skett har en ny kris snabbt uppstått som effektivt suddat bort regeringens insatser från väljarnas medvetande.
Motigt i opinionen
Utöver detta är opinionsläget fortsatt dystert för regeringen. Socialdemokraterna ligger illa till och Miljöpartiets nedgång efter den interna krisen förvärrar läget ytterligare.
Behovet av en bredare regeringsombildning är alltså stort. Tidsmässigt är det också lämpligt att nu genomföra en sådan ombildning. Regeringen har arbetat i 19 månader och vi befinner oss ungefär mitt emellan två ordinarie riksdagsval. Nya ministrar som utses behöver tid för att komma in i arbetet på nya sakområden, och den tiden finns just nu.
Vad kan då göras? Ja, att bygga ut regeringen är inte troligt. Redan i dag är det 24 ministrar, i mesta laget för att kunna driva ett effektivt regeringsarbete. Dessutom är gränsdragningarna mellan olika ministrars ansvarsområden ibland ologiska. Det försvårar möjligheten att åstadkomma politiska resultat.
Lövin självskriven miljöminister
Det första statsministern behöver göra är att hitta en ny bostadsminister och en ny miljöminister efter Mehmet Kaplans och Åsa Romsons avgångar. Som nytt språkrör får Isabella Lövin betraktas som självskriven för miljöministerposten. Det är Miljöpartiets viktigaste hjärtefråga och därmed är det naturligt att språkröret besätter den. En konsekvens av det här blir också att Stefan Löfven måste tillsätta en ny biståndsminister.
Bostadsministerposten kan bli svår att enas kring. Bostadsfrågan är central också för Socialdemokraterna och många socialdemokrater vill nu att partiet återerövrar den från ett försvagat miljöparti. Alldeles enkelt är dock inte detta för Löfven. Regeringens utformning är framförhandlad med Miljöpartiet. Tvingas de avstå bostadsministerposten ska de han en annan, lika viktig, portfölj i regeringen.
Samordningsminister?
Går vi in på den övriga regeringen kan man konstatera att det finns utrymme för Löfven att avveckla flera ministerposter. I Rosenbad till exempel, sitter framtidsministern Kristina Persson, som hittills inte gjort mycket väsen av sig. Framtidsfrågor i all ära men Löfvens problem är mer näraliggande. Han skulle snarare behöva en stark samordningsminister, som kan lösa de problem och kriser som ständigt dyker upp i en koalitionsregering. Dessutom innebär flyktingkrisens konsekvenser att behovet ökar av nationellt samordnade insatser. Också här skulle en samordningsminister kunna göra ett viktigt jobb.
Löfven behöver också en integrationsminister. Någon sådan ville han inte utnämna i oktober 2014 men läget i dag är helt annorlunda. Alla politiker är överens om att integrationspolitiken är den stora utmaningen i dag för det svenska samhället. Då behövs det förstås ett statsråd med ett samlat ansvar för dessa insatser.
En bredare regeringsombildning möjliggör också för Löfven att avskaffa ministerposter och ändra gränsdragningarna mellan statsrådens ansvarsområden. De personer han vill behålla i regeringen kan få nya uppdrag, andra får sluta. Det skapar möjlighet att ta in nya personer i regeringen.
Omstuvat utbildningsdepartement?
Utbildningsdepartementet är ett departement med ologiska och oklara gränser mellan statsråden. Utbildningsminister Gustav Fridolin är till exempel ansvarig för förskola och grundskola, medan socialdemokraten Aida Hadzialic ansvarar för gymnasieskolan. Varför gränsen går vid just gymnasieskolan är oklart. Mer naturlig är då gränsdragningen för socialdemokraten Helene Hellmark Knutsson som ansvarar för forskning och högre utbildning. På utbildningsdepartementet kan alltså ett statsråd avskaffas.
Också på socialdepartementet finns tre statsråd. Annika Strandhäll (S) ansvarar för socialförsäkringsfrågor medan Åsa Regner (S) har hand om barn- och äldrefrågor och Gabriel Wikström (S) ansvarar för sjukvård och folkhälsa. Även här finns utrymme för att ta bort ett statsråd för att få en tydligare ansvarsfördelning. Även på finansdepartementet sitter tre ministrar. Även här skulle en ministerpost kunna tas bort, t ex civilministern.
En chans för Löfven
Nu har Stefan Löfven chansen att komma till rätta med dessa problem. En regeringsombildning kan dessutom ge honom det politiska initiativet, något han är i stort behov av efter framför allt den senaste tidens kris i Miljöpartiet. Men en regeringsombildning är ingen mirakelmedicin. Det politiska initiativ en sådan ger måste sedan användas för att driva en politik som är genomförbar och som dessutom skapar förtroende bland väljarna.