Vi ställde fyra frågor till fyra teaterchefer runt om i landet.

1. Hur ser du på uppgifterna som kom fram i Skådespelaruppropet?

2. Känner du till några konkreta fall på din arbetsplats?

3. Har Sveriges opera- och teaterchefer varit för dåliga på att hantera de här problemen?

4. Kommer ni agera på något annorlunda sätt framöver?

Kajsa Giertz – chef Helsingborgs stadsteater

1. Det är chockerande berättelser vi fått ta del av. Dels blir jag arg, men jag tycker också att det är otroligt bra att det kommer fram nu. Och det är bra att skammen nu hamnar på förövarna och inte på offren.

2. Nej jag har varit här i ett och ett halvt år och under den här tiden har vi inte haft några anmälningar. Men man vet ju inte varför man inte hör om de här fallen, om det är skammen som gör att man inte berättar.

3. Svår fråga, det är klart att man måste vara självrannsakande i det här. Vi har ett stort arbete att göra. Om man, som i mitt fall, har saknat anmälningar så är det svårt att göra någonting. Man kan självklart jobba förebyggande och hela tiden föra den här diskussionen. Den här typen av upprop kan ju göra att fler fall kommer upp till ytan, vilket i så fall är ett gott tecken.

4. Självklart ska vi göra det om det är det vi märker behövs. Det handlar om att prata om det, se över våra handlingsplaner och rutiner. Det finns ju diskriminering på alla möjliga sätt som vi hela tiden måste försöka uppmärksamma.

Alexander Öberg – chef Norrbottensteatern

1. Det är fruktansvärt att det fortfarande är så här. Jag är inte jättechockad men samtidigt blir man förtvivlad. Det är ju jättebra att det kommer upp till ytan. Nu måste ju alla ta tag i det. 

2. Nej jag känner inte till någonting. Jag har bara varit här en månad så det har inte kommit upp någonting på mitt bord. Men jag antar att det finns en tystnadskultur här precis som på alla andra platser. Nu är min uppgift att uppmuntra till att anmäla och prata om det.

3. Ja så klart, eftersom problemen finns. För fem år sedan var det ett annat upprop och det borde ju ha hänt någonting sedan dess, men det verkar det inte ha gjort. Så det är klart att vi inte har gjort tillräckligt. Vi måste jobba med de här frågorna. Det räcker inte att skriva fina policyer utan man måste leva upp till dem också.

4. Det jag ska göra är att prata med min personal – uppmuntra till att anmäla, uppmuntra till att prata om det och uppmärksamma den här slentrianmässiga småsexismen. Att vara uppmärksam på det och vara tydlig med att det är nolltolerans mot sådant på arbetsplatsen. 

Christina Björklund – vd Göteborgsoperan

1. Det är naturligtvis groteskt. Det är vidriga och fullkomligt oacceptabla vittnesmål. Sen kan man inte säga att man är chockad. Jag kommer från mediebranschen och har känt av det här innan – men att det skulle var så grovt är chockerande.

2. Jag har varit här i åtta veckor men jag har tittat på händelser från de senaste åtta-tio åren. Vi pratar om en handfull fall av sexuella trakasserier, det senaste från 2012. När de fallen har kommit upp har man agerat bra och kraftfullt. Vi har avskedat, underlåtit att anställa och sagt upp kontrakt.

3. Ja uppenbarligen hart man total misslyckats. Vi inom film, teater och opera har totalt misslyckats med att skapa en kultur där man vågar prata om de här sakerna. Opera- och teaterbranschen är en utsatt miljö med korttidskontrakt och hård konkurrens. Man vill väldigt gärna ha uppdragen och rollerna. Det gör nog att man som medarbetare ser mellan fingrarna ibland.

4. Ja det kommer vi att göra. Vi kommer direkt ha ett betydligt större fokus på den tystnadskultur som säkert finns här också. Vi har också tagit en första kontakt med kollegor på andra arbetsplatser i Göteborgsområdet. Vi delar ju på flera medarbetare och vi vill säkerställa att vi ser på de här frågorna på samma sätt.

Björn Sandmark – vd Göteborgs stadsteater

1. Det var fruktansvärt att läsa. Djupet och bredden kändes förvånande. Att det har funnits problem tror jag alla vet om.

2. Nej, jag har varit chef i tre år och har inte fått ta del av någon anmälan under de här tre åren. Det är svårt att veta om det har pågått. Saker brukar sprida sig om det har hänt något allvarligt men jag har inte hört någonting. Men man vet ju aldrig säkert.

3. Det ser ju onekligen så ut. Jag vet inte varför det är så. Jag är inte så insatt i hur man jobbar på andra teatrar men det är bra att det kommer fram så att det kan bli ändring.

4. Vi har ett pågående arbete. Vi ska följa upp ett open space-seminarium som vi hade i juni där vi bland annat pratade om kränkningar och trakasserier. Vi följer upp den nu och vi har dessutom en medarbetarenkät i slutet av september.