Dörrarna till Kronan är låsta. En vakt öppnar och frågar om hon kan hjälpa mig med något. Hennes röst är vänlig men bestämd.

– Du får komma tillbaka till biblioteket efter klockan tre, innan dess kommer du inte in.

En halvtimme senare blir jag insläppt till biblioteket. Där väntar 15-åriga Wahed Kosa. Han ler blygt, med ögon som visar samma sorts respekt som ett barn som tittar på en auktoritär person.

Det är svårt, nästan omöjligt, att föreställa sig att skräckslagna elever och lärare gömde sig i dessa lokaler. Wahed pekar mot platserna där han såg två av offren ligga skadade, eller döda.

Älskar Sverige – men är rädd

Wahed pratar fyra språk, även om han inte är expert på alla än. Ändå blir han imponerad och undrar hur jag kan prata så bra arabiska trots att jag är född här.

Det dröjer en stund innan han ställer sig upp och tar av sig sin tjocka vinterjacka. Sedan sätter han sig ned igen och berättar sin historia. Motvilligt medger han att han fortfarande känner sig orolig. Han beskriver i detalj hur attacken gick till och hur han fick motta flera hugg med svärdet.

– Andra rasistiska saker har hänt mot andra människor efter det här. Jag trodde att Sverige var tryggt. Även om jag älskar landet är jag rädd för att någon ska vilja skada mig igen för att jag är invandrare.

”Alla är inte av samma sort”

Men Wahed är noga med att understryka att han inte hyser något sorts agg mot svenskar. Han berättar om hur mycket han älskar det svenska språket och att han har hunnit få många svenska kompisar på det korta året han har bott i Sverige.

– Även om en svensk var hemsk kommer jag inte att hata alla svenskar. Alla är inte samma sort. Det finns ett arabiskt ordspråk som lyder ”alla dina fingrar ser inte likadana ut”.

Flera gånger under vårt samtal försäkrar han sig om att han inte pratar för svår arabiska för mig. Då och då frågar han om jag förstår vad han menar när han använder svåra ord eller uttryck. Inte en enda gång darrar han på rösten. Jag stålsätter mig när han berättar om rädslan han kände när han till slut insåg att han hade blivit skadad på riktigt.

– Innan dess hade jag knappt känt någon smärta. Men sedan gjorde det så ont, det kändes värst på sidan vid revbenen. Jag var helt säker på att jag skulle dö, jag tänkte att jag redan hade dött.

Inget grepp om tiden

Tacksamheten över att han lever är tydlig. Wahed tror att gärningsmannen bestämde sig för att skada honom när han hörde att Waheds svenska är bruten. Wahed var rädd för att gärningsmannen skulle komma tillbaka och samtidigt hade han fruktansvärt ont.

– En minut kändes som en timme, jag hade inget grepp om tiden. Det kändes som att någonting gick ut från min kropp där skadorna var.

Personer med insyn har berättat att det inte bara var en känsla utan att det faktiskt var något som kom ut ur såren; hans inälvor.

I dag är Wahed pigg och frisk. Så länge han inte tar av sig tröjan kan ingen misstänka att han har blivit utsatt för en svärdattack. Han försöker att inte tänka för mycket på vad som hände den där dagen den 22 oktober på Kronogården i Trollhättan. Men han tänker gärna på de andra offren.

”Vårt blod har samma färg”

När han pratar om dem tittar han åt sidan med en frånvarande blick, men med ett varmt leende på läpparna.

– Gud förbarmade sig över mig, han lät mig överleva. Men jag är så ledsen för de andras skull. Nazir var som en pappa för mig. Jag gillade både Lavin och Ahmed väldigt mycket. De var som mina bröder.

Wahed missade två begravningar eftersom han låg på sjukhuset. Läraren dog sex veckor efter dådet. På hans begravning höll Wahed ett tal.

– Jag sade att jag skulle ha varit med dem. Att oavsett färg, svart eller vit, är vi alla likadana. Det är ingen skillnad mellan oss, vårt blod har samma färg. Vi är alla syskon.