På 1960-talet upptäckte amerikanska forskare att heroinberoende människor kunde behandlas med metadon, ett morfinersättningspreparat som blockerar suget efter heroin. 1966 tog läkaren och forskaren Lars Gunne behandlingen till Sverige och Ulleråkers sjukhus i Uppsala.

Men kritiken blev hård mot verksamheten på Ulleråker. Vården ska inte ge knarkare narkotikaklassade preparat och ersätta en drog med en annan, hette det.

– Nästan alla som var verksamma inom narkomanvården då var emot behandlingen, säger Leif Grönbladh som började forska om metadonprogrammet i Uppsala på 70-talet. Idag är han chef för verksamheten.

– Socialtjänsten var emot, behandlingshemmen var emot. Media var emot. Det var ett oerhört hårdnackat motstånd, säger han.

– Våra patienter blev stigmatiserade på många olika sätt. De kunde gå till dåvarande socialbyrån för att få hjälp med att hitta en bostad och fick höra att de bara kunde få hjälp om de slutade med behandlingen.

I slutet av 70-talet var kritiken av metadonprogrammet så stor att intagningen till programmet stoppades helt, i väntan på besked från Socialstyrelsen om behandlingen skulle få fortsätta. Det dröjde fem år innan myndigheten funderat klart – och under den tiden hann nästan hundra personer som stod i kö till programmet dö i överdoser.

– Motståndet som fanns i samhället mot behandlingen ledde till för tidig död för många unga människor, säger Leif Grönbladh.

Under 80-talet kunde han och Lars Gunne i flera uppmärksammade studier visa att dödligheten bland de heroinister som inte fick metadonbehandling var skyhög – i vissa grupper var dödsrisken förhöjd med upp till 60 gånger.

Det var först när hiv- och aidsepidemin kom till Sverige och bland annat drabbade injektionsmissbrukare, som Socialstyrelsen 1984 gav sitt tillstånd för behandlingen att fortsätta, även om antalet personer som tilläts få medicinerna var begränsat.

Det skulle dröja ända in på 2000-talet innan myndigheten slutade bestämma hur många patienter som fick tillgång till det som numera kallas läkemedelsassisterad behandling, där inte bara metadon utan också läkemedel som buprenorfin-naloxon ingår, liksom psykosocialt stöd som terapi. 

I dag får uppåt 4000 svenskar behandlingen, en tredubbling av antalet patienter på tio år.

Kritiken mot den läkemedelsassiaterade behandlingen har varit fortsatt skarp genom åren, inte minst från de som anser att drogfri vård bör vara förstahandsalternativet mot narkotikaberoende. Kritiken har bland annat handlat om att vissa patienter säljer det metadon och buprenorfin som de får av sjukvården vidare till andra missbrukare, och att allt fler dör med medicinerna i kroppen.

Leif Grönbladh säger att det fortfarande inte är bevisat att de läkemedel som cirkulerar på den svarta marknaden verkligen kommer från behandlingsprogrammen eller om de är insmugglade från utlandet.

– Ett visst läckage av medicinerna förekommer säkert från sjukvården, säger han.

– Men det står inte i paritet till antalet dödsfall.

Dessutom tyder mycket på att de som dör med metadon eller buprenorfin i kroppen inte har fått korrekt vård, säger Leif Grönbladh.

– De som dör gör det oftast utanför programmen. Väldigt få som är inne i behandling dör av en överdos.

Socialstyrelsen har de senaste åren stegvis svängt i sin inställning till läkemedelsassisterad behandling. I april i år börjar deras nya riktlinjer gälla – där myndigheten för första gången tydligt slår fast att det är denna behandling som ska vara förstahandsvalet för sjukvården i behandling av de som blivit beroende av opiater, som heroin och morfin.

– Jag tycker det är bra, säger Leif Grönbladh.

– Det är viktigt att Socialstyrelsen nu tydligt ställer sig bakom behandlingen. Det är positivt för våra patienter.