Isabella Lövin

Det nya språkröret är inte lika uppslukad av den gröna elden som veteranerna i partiet. En eld som lyfter högt när den får brinna utanför regeringskansliet, men som är förtärande i mötet med verkligheten. Och verkligheten är inte grön. Den kan vara svart som en kolbit. Debutanten i partiledardebatten kan räkna med att få gå på glödande kol, när Jonas Sjöstedt tar fram sin sadistiska ådra och kölhalar om Vattenfall och brunkolet som han brukade göra med Åsa Romson. Fast Isabella Lövin verkar ganska cool. I etymologin härleds ordet grön till omogen – det behöver inte stämma på Lövin trots att hon är ganska färsk som politiker.  

Stefan Löfven

Statsministern fick lite stjärnglans för några dagar sedan när han var i Vita huset och skakade hand med Obama. De hälsar så i Amerika också, det är inte bara den svenska modellen. Löfven må tycka att livet är orättvist, det är det ju, men han ska nog undvika martyrrollen och beskriva tillvaron som surrealistisk. Som han gjorde i Financial Times, där han klagade på att svenskarna inte begriper hur bra Sverige har blivit med hög tillväxt och lägre arbetslöshet. Stefan Löfven trasslar lätt in sig i utsvävande resonemang. Han skulle kanske ta in lite av ikonen Anders Ygemans korthuggna stil. Risken är att det då blir programtid över. 

Annie Lööf

En partiledare med självförtroende som heter duga. Med det kan hon dupera vem som helst att glömma bort att Centern inte är störst, bäst och vackrast. De sistnämnda komparationerna är förstås en smaksak. Annie Lööf var Alliansens svar på gossen Ruda under flyktingkrisen när hon och partiet höll fast vid den generösa asylpolitiken. Fast hon har backat när det gäller tillfälliga uppehållstillstånd och tonar numera helst ned det som avviker. Annie Lööf är älskad av sitt parti, som har ett helhjärtat förtroende för henne. Ett tag uppträdde hon som vore hon Alliansens okrönta drottning. Den manteln axlar hon inte längre.

Anna Kinberg Batra

Låt mig vara tydlig, har varit ett mantra sedan starten, som Anna Kinberg gjorde allt för att inte leva upp till. Tvärtom. Idag har Anna Kinberg Batra och Moderaterna glasklara budskap. Vi har tagit tag i invandringen är retoriken. Det betyder att Moderaterna har den tuffaste asylpolitiken efter Sverigedemokraterna. Anna Kinberg Batra har fått råg i ryggen av väljarna, som har gett henne mest förtroende av alla partiledarna. Trots att hon inte synts på den offentliga scenen särskilt ofta. Kinberg Batra är lika kontrollerad som sin företrädare, men hon saknar än så länge det patos Fredrik Reinfeldt förmedlade när han emellanåt släppte loss. 

Ebba Busch Thor

Kristdemokraterna är riksdagens minsta parti, viket inte påverkar Ebba Busch Thors självsäkerhet. Men hon är lite mera Alliansanpassad än hon var som nyvald partiledare, när hon retade upp den vanligtvis samlade Anna Kinberg Batra genom att plädera för en gemensam alliansbudget. Nu har Ebba Busch rättat in sig i ledet. Det har hon gjort i förhållande till sitt eget parti också. Hon tycks ha kommit till insikten att Kristdemokraternas kärnväljare inte vill ha det högerparti, som hon lanserade i sitt installationstal. Ebba Busch Thor har därefter tagit fram mera av mjuka sidor och låter numera som en Alf Svensson. 

Jan Björklund

En gammal räv som politiker. En katt bland hermelinerna i det kvinnliga gäng som idag dominerar Alliansen. En stångande tjur i debatterna. Björklund är en av de skickligaste och säkraste retorikerna. Han låter egna misslyckanden rinna av som vore han såpad. Och han går till och med i opposition mot det han själv varit med om att göra fel. Efter katastrofen i Pisa var han stukad i ett par dygn, men sen kom han igen med oförtruten självsäkerhet och gott humör. Känd som Alliansens frifräsare under regeringstiden. Allt detta till trots och att regeringen i hans ögon är usel, har han inte lyckats att ge Liberalerna något större lyft i opinionsmätningarna.

Jimmie Åkesson

Lär återigen få inta positionen som den som alla hugger på. Den här gången kommer han att pressas på andra områden än flyktingpolitiken, eftersom nästan alla partier har en migrationspolitik som liknar Jimmie Åkessons. Han brukar komma vid sidan av när debatten handlar om annat än invandringen. Men vid det här laget är han nog beredd på det. Sverigedemokraterna växer inte längre men är fortfarande riksdagens tredje största parti. Partiet letar efter nya drag för att sticka ut på invandringens område. Fast det är en balansgång, eftersom Jimmie Åkesson så enträget, men hittills resultatlöst, sökt bekräftelse och samarbete med de andra partierna.

Jonas Sjöstedt

Det brukar slå gnistor om Jonas Sjöstedt i debatter. Han är engagerad och lidelsefull. Den nyligen avverkade partikongressen skickade med partiledaren starka uppfordringar om tuffare tag och ett högre pris för att Vänstern ska stödja regeringens budget. Så vi kommer säkert att få höra Sjöstedt kräva fördelning och skattehöjningar för de rika. Vänstern gör anspråk på att bli Sveriges grönaste parti. Och Sjöstedt kommer att använda sin väl utvecklade debatteknik till att ösa salt i Miljöpartiets vidöppna sår om Vattenfalls brunkolsverksamhet. Sjöstedt kan ibland verka för aggressiv, vilket slår tillbaka på honom själv.