– Effekten av de program som finns är antingen väldigt liten eller ingen alls, säger professor Kent Nilsson, ordförande för projektet.

I den senaste budgeten satsade staten 259 miljoner kronor på förebyggande åtgärder mot alkohol, narkotika och tobak, varav det mesta läggs på barn och ungdomar i skolan. Till det kommer de miljoner som landstingen och kommunerna satsar.

Ska förhindra missbruk

Pengarna går till olika program vars syfte är att minska konsumtionen och få ner eller förhindra missbruk.

– Det kan se väldigt olika ut. Många är manualbaserade, men det finns också hemsnickrade insatser. Det står i läroplanen att det ska göras, men ofta blir det lite som fritt valt arbete, säger projektledaren Agneta Pettersson.

SBU har granskat om det finns vetenskapliga bevis för om de program som används fungerar sex månader efter genomförandet. Det gör det inte, för de allra flesta program. Och om sådana bevis finns är effekten liten, mellan en och fem procent – i bästa fall. SBU har valt att tolka studierna ”generösare än vanligt”.

– Det innebär att av 100 personer så påverkar du mellan en och fem personer, säger Kent Nilsson.

TT: Det låter ju inte så bra?

–  Nej, i medicinska sammanhang brukar man räkna 15 procent som en godtagbar effekt.

Pengar i sjön?

TT: Är detta pengar som kastas i sjön?

–  Hur vi fördelar knappa resurser är en politisk fråga.

TT: Men är 1-5 procent tillräckligt?

– Jag är tveksam. Man bör i stället satsa på att utveckla metoder och göra dem bättre. Vi ska också vara medvetna om att det här är en industri, att det finns företag som tjänar väldigt mycket pengar på det här. Men man måste våga fasa ut ineffektiva metoder, även om det finns ett motstånd, säger Kent Nilsson.