Hennes tid med Bush är knappast lyckad. Vare sig som hans nationella säkerhetsrådgivare eller utrikesminister visar hon upp stora framgångar.

Det mesta har gått fel för USA
I Irak har det mesta gått fel, likaså i Afghanistan. Inga framsteg i palestinakonflikten, kris i Libanon. Iran har blivit en konkurrent till USA i området. Kina vinner inflytande i Afrika. USA:s anseende i världen är lågt.

Men USA är världens viktigaste makt. Mot den bakgrunden ska konferensen i Stockholm ses.

ICI som den heter - International Compact with Iraq, Internationella pakten med Irak - är en inrättning som är lite luddig. Sveriges utrikesminister har sagt att han inte väntar några konkreta resultat.

Men i alla fall: Hundratalet delegationer från hela världen samlas i Upplands Väsby mellan Uppsala och Stockholm.

Organisationen kom till i fjol. Deltagarna lovar att stödja Irak i uppbyggnaden av en stabil, demokratisk, ekonomiskt och socialt fungerande stat. Det är livsviktigt för Iraks grannar och omvärlden.

Annars exporteras terrorism och fundamentalism ytterligare. Det är också ett hot mot oljeproduktionen. Och skapar enorma flyktingsproblem.

Irakiska regeringen lovar att uppfylla en rad krav som ställts upp i förväg. Det går så att få kontroll på vad som uträttats.

Här kommer storpolitiken in: USA förbereder i praktiken ett stort militärt återtåg, ackompanjerat av valrörelsen. En del styrkor stannar kvar. Men Irak måste byggas upp. Det har USA misslyckats med.

USA:s dröm kraschade
Misslyckandet började när kriget startade 2003. USA hade en krigsplan, men ingen för att organisera freden. USA med försvarsminister Rumsfeld i spetsen agerade kaxigt och struntade i att lyssna på omvärlden.

Mätningar visar att man i USA tycker så illa om kriget att medierna rapporterar allt mindre. USA:s dröm kraschade att inrätta världen enligt de s k neokonservativas idéer att världen skulle stöpas efter en amerikansk mall. Även Bush har tagit avstånd från dem.

ICI leds av FN och Irak i samarbete. FN:s roll i Iraks framtida utbyggnad ska öka kraftigt. Det önskar även den svenska regeringen.

Det handlar klart uttryckt om att städa upp efter USA, som drar sig tillbaka med svansen mer eller mellan med benen. USA har svårt att ensamt klara situationen, vare sig militärt eller ekonomiskt.

Världssamfundet måste in och städa upp.

Nu har en del framsteg gjorts på sistone. Premiärminister al-Maliki (själv shiitisk muslim) har haft en del framgångar i kamp mot shiitiska miliser i söder. Han har tidigare setts som svag, även av USA, men kommer faktiskt till Stockholm starkare än nånsin.

USA har lyckats ingå en del lokala försvarsavtal med sunnitiska stamledare, vilket gör att de lokalt kan bekämpa våld. al-Qaida och andra upprorsmän har blivit en plåga för vanligt folk.

Dödssiffror sjunker
Dödssifforna har gått ned. Men för hur länge? När USA börjar lämna området är frågan om Iraks armé är stark nog. Och börjar de lokala ordningsmiliser, som USA gett vapen, att slåss mot varandra - om oljan?

Genom ICI får världen rätta till vad USA ställt till med. Detta är ett bistert faktum i internationell politik. En nations felaktiga politik ställer till problem för alla, som alla måste lösa. Frågan är sedan vem som ska betala vad.

Och därför kan man säga att Rices besök i Sverige är ett exempel på hur allvarligt USA ser på läget. Man måste hitta någon som kan städa upp. Det blir tydligen detta FN, som oftast föraktas i USA.

Den intressanta frågan är hur det framtida Irak ska se ut mera konkret. USA-bolag har t ex varit dominerande i landets uppbyggnad. USA:s intresse för oljan är stort. Ska USA tvingas dela med sig, nu när FN röjer upp?

Hur är FN:s kompetens?
Frågan är hur effektivt FN kan vara. I en rad krissituationer har FN visat på skriande inkompetens. Nu är rollen en ny: Att för första gången medverka i ett bygga upp en ny, viktig stat nästan från grunden. Riskerna för korruption är enorma.

Önskemålen i Upplands Väsby är riktat mot rika arabstater (sunnis) att ge pengar. Men detta är ingen s k givarkonferens. Värdarna Reinfeldt-Bildt står inte på presskonferensen på torsdag kl 18.15 (svenskt tid) och viftar med ett papper à la Melodifestivalen rankar bidragslöftena.

Men politiska uppgörelser kan nås, man kan kanske komma fram till hur man försöker få de tre folkgrupperna - kurder, sunnis, och shiiter - att samarbete. Till det krävs samarbete över gränserna - och själva den VILJAN måste skapas.

Bakom allt ligger att det måste lyckas. Annars ökar grogrunden för terrorism och religiöst förtryck. Oljeproduktionen är i fara.

Och flyktingströmmarna kan öka. I underlagen till konferensen finns påpekandet att Södertälje kommun i Sverige tagit emot mer irakiska flyktingar än USA, landet som startade kriget. Kanske förstår någon piken?

Hot och förtryck
Den nuvarande Irak-regeringen är klart shiitiskt dominerad, bindningarna till USA:s bittre rival Iran är starka. Sunniterna, den tidigare eliten, känner sig hotad av de tidigare förtryckta shiiterna som är i majoritet. En klasskamp mellan dem har uppstått.

Kanske träffas de amerikanska och iranska utrikesministrarna för ett möte. Ett närmande mellan dem krävs för att överhuvudtaget lösa krisen i det s k "Större Mellanöstern". Många andra likande möten kan hållas för att hitta idéer på regeringsnivå; sen ska experter förverkliga dem.

Bort från "hard power"?
Men Stockholmsmötet är helt klart ett steg på väg mot en ny amerikansk utrikespolitik. Bort från "hard power", dvs. att vapen och hot om vapen ska driva USA:s politik.

Nu handlar det mer om "soft power": insikten att världen är så stor och att alla länders väl och ve är beroende av varandra.

En stat kan inte agera som om den ägde världen. Det vill säga att diplomati och förhandlingar och samverkan mellan stater kommer till heders igen.

Bush-eran är snart slut. Men kanske har insikten om den misslyckade politiken fört in USA på nya tankebanor utrikespolitiskt. Hur det än går i valet. Och hur det än går i Upplands Väsby.

Bo Inge Andersson, utrikeskommentator, Rapport/SVT